Julafton, den 24 december 2010.

Ellen leker med sin telefon: "Mamma, det ringer. Det är till dig." "Vem är det, då? frågar jag. "Det är John!"

I sina, sedan ett par år återkommande, lekar med "ellelonen" har Ellen ALDRIG tidigare sagt att John ringer.

Konversationen avslutas: "Vad tror du att han vill prata med mig om?" "Jo, mamma, han säger att han inte vill vara ensam mera!"

Det är så stora hål som ska repareras. Hur vet man om vart och hur man ska börja? Hur vet man om man har börjat? Hur vet man om man kommer någon vart? Å kan man vara säker på att det leder någonstans? Leder det dit man vill? Nä, för dit jag vill, är omöjligt!

Söndagen den 12 december 2010. 3:de advent.

Älskade, finaste John. Saknaden blir inte mindre, sorgen avtar inte med tiden. Den är lika stor och grym och oändlig som den värsta mardröm. Tanken om att tiden läker alla sår, att med tiden skulle smärtan, inte avta, men kännas mindre eller vara lättare att bära - den tanken känns kränkande. Du fattas mig! Det är ett hål som inte kan fyllas med något annat. Ett hål som jag måste lära mig att bära med mig, till jobbet, på festen, på tunnelbanan, i jultid, i tv-soffan och när jag står alldeles ensam. Det är oändlig smärta - som ibland, ibland kan blandas upp med det vanliga livet. Men den är ändå oändlig.

Idag saknade jag dig i sängen när Ellen, pappa och jag vaknade efter en skön sovmorgon, vid lyx-söndagsfrukosten, när vi öppnade adventskalendern, när vi spelade spel, när Ellen och jag städade och hon hjälpte mig att bära blomkrukor, när vi köpte granen, när vi hängde i Dieselverkstan, när jag åkte hiss och Ellen och pappa tog trapporna, när vi drack glögg, när vi förberedde pepparkaksdräkten till morgondagens luciatåg på förskolan. Jag saknade dig när vi gick och lade oss och delade gonatt-pussar. Älskade finaste John.. //Mamma

Loranga, Masarin och Dartanjang: alldeles, alldeles snart!



Tisdagen den 19 oktober 2010.

Tidigt började John fästa sig vid Loranga, Masarin och Dartanjang. Kärlekens grund är uppenbar: boken är en pärla. Vi såg filmen...om och om igen. Den spelades ibland under hela dagar och tom dygn när vi vistades på sjukhuset. Replikerna, musiken och rösterna från de fantastiska skådespelarna internaliserades till att bli en del av vår familjevardag, ibland till en del av vårt liv. Vi kunde i vardagsdialogen som pågår i en familj slänga in repliker från filmen. Kroppsspråk, lekar och galna upptåg blev liksom en del av det " alldeles normala, vrängda liv" vi levde. Det blev en värld vi kunde fly till. Ellen var under sitt andra levnadsår otroligt lik Masarin. Vi "stora" (inkluderat John då givetvis) kunde skratta åt det. John själv brukade sätta på sig en för stor mössa och spela bandy med en kanelbulle i köket, iförd bara kalsonger och morgonrock, precis som Loranga. Nu är det borta, som tur är finns någon av alla våra scener på film. Ellen/Masarin och John/Loranga. Minnet finns också kvar som en film som jag kan spela upp i mitt inre när helst jag vill. Tårarna rullar på mina kinder. Min Loranga, min Masarin: var tog ni vägen?

Idag skulle jag beställa en bok från en internetbokhandel. Ett erbjudande om att köpa "Loranga, Masarin och Dartanjang" till ett bra pris dök plötsligt upp. Ja, ner i varukorgen.....den ska jag läsa för John....allldeles....alldeles.. snart.

//Malin

Ont av all rädsla . Onsdagen den 13 oktober 2010

Rädd att minnas. Rädd att glömma.
Minnena gör fortfarande mycket ont och samtidigt lever jag med rädslan att om jag inte tillåter mig att vara i dessa smärtsamma minnen riskerar jag att förlora dem. Ibland är de så avlägsna: har det verkligen hänt? Har han verkligen funnits?

//Malin

Badhus och badjävlar! Fredagen den 24 september 2010.

Hämtade Ellen tidigare från dagis och åkte till badhuset för att njuta tillsammans hela familjen på sena eftermiddagen. Vi simmade utomhus i starka strömmen, hällde vatten ur stora hinkar på varandra, lekte i varma poolen och bubblade i bubbelpoolen, åt glass, åt korv. Härligt och njutbart. Vi brukade åka tillsammans med Johns kompis Manne och familj nästan varje fredag till badhuset innan Ellen kom till världen. Nu istället med Ellen. Härligt, men tomt också.

Sedan duschen. Ellen gick med pappa för hon ville inte vara med snippor idag. I duschen tänkte jag "avslappning" och "varmt vatten". Istället drabbades jag av den rena ondskan.

Den ena efter den andra föräldern kom in och kräktes galla över sina barn: gör inte si, gör inte så, måste jag alltid bli besviken på dig, varför lyssnar du aldrig, om du inte _ så _, det var sista gången jag gör något roligt med dig, jag vill byta bort dig. Hoten och ilskan var så intensiv att värmen från vattnet inte gick att skönja. De något överaktiva barnens skrik och spring framstod som ljumma vårvindar i jämförelse med de sönderstressade och ogenomtänkta föräldrarna.

Och: ja, jag har också varit arg ibland på mina barn och velat skrika till dem att om de inte lyssnar på mamma nu så är det sista gången de får tillfälle att höra något överhuvudtaget - men i 999 fall av 1000 så har jag låtit bli. Oftast för att jag vet att jag har fel och framför allt för att jag inser att det inte skulle hjälpa utan mest framstå som sorgligt och oerhört uppgivet i andra vuxnas öron. Så - nota bene - vi har alla varit där! Men, idag saknade jag min döda son på badhuset, min finaste döda pojke, och därför framstår deras frustration, som kommer ut som sprutande eld genom deras läppar över sina barn, fruktansvärd.

Jag var, under de 2, 31 minuter som det tog att sätta på mig kläder och packa, i beredskap att skrika ut i omklädningsrummet: Min son dog. Han är död!!!!! DÖD!!! Vill du byta bort din son nu, va, kärring???? Vill du straffa din dotter för att hon hällde ut lite tvål, eller för att han inte vill tvätta håret, eller för att han hellre springer runt handfatet och jagar sin kompis än att han packar sin ryggsäck. Era feta jävla kossor - ni har era barn - KRAMA OM DEM!

Istället packade jag väskan, tog mina skor, sprang ut och andades. Där stod Ellen, finaste Ellen med otvättat hår.
//Malin

Källarstäd den 4 september 2010

Tömmer källaren, igen. Slänger soffan som du bodde i det sista året. Tunga minnen som försvinner, minnen som är svåra att slitas ifrån. Är du ännu mer borta nu, när även soffan är borta?
Mitt i allt lådkaos i källaren, när jag för en stund lämnats ensam för att koncentrerat lyfta, flytta, lyfta högre, svettas och svära, hörs en röst, högt, liksom långt bort ifrån:
-Mamma, ropar rösten, lite otydligt.
Jag stannar upp mitt i ett lyft ställer ner lådan.
Det var John, som ropade. Instinktivt, som förälder, svarar jag fastän jag egentligen är mitt uppe i annat.
Ja,a?, svarar jag.
Sedan inser jag att vad jag än hört, vad det än är på jorden, så är det inte han. John är död och ropar inte. Jag faller explosivt i gråt, lägger mig på en kartong och gråter högt. Det var ett tag sedan. Men gråten är stark, liksom denna ständiga, eviga längtan.

//Malin

Ett år

Ett år, en dag, ett ljusår. En evighet av längtan och en evighet i avstånd. Finner Dina sandaler, blå, ekologiska - det sista paret Du behövde och det sista Du valde själv. Jag stoppar ner min hand i Din sko. Jag kan fylla den med min knutna näve. Din hud är nu så nära den kan komma - Din fotsula, svettiga sommarfötter. Ditt ord: sommarfötter - barfota i sommarvärmen. Min hand är nu fylld av Dig, så nära som Du kan komma. Ett flyktigt möte, ett av de få, små möten jag kan göra eftersom Du inte finns. Min hud mot Din. En evighet av längtan och av avstånd. En evighet av närvaro i Din sandal.

//Mamma

Gustav. Lördagen den 17 juli 2010.

Jag känner oändlig smärta, sorg som aldrig tar slut, som istället väcks för nya törnar och katastrofer. Sådant har livet börjat kantas av i mitt nya liv.
Jag önskar oss med sjuka barn lite vila, vila och paus från smärtor, förluster och från livet i sig. För just så verkar det - livet innehåller smärta till så stor del, därför måste pauser utdelas till oss som så mycket behöver det - bara för att överleva.
Jag önskar oss med sjuka barn glädje och vardag och vanligt liv med mat som smakar av gudomlighet, kärlek som är ständigt fylld av respekt och möten med människor som förädlar.
Jag önskar oss med döda barn våra resterande dagar mättade av mening, mättade av frihet och kärlek. Jag önskar oss med döda barn, våra barn, som är döda - jag önskar våra barn åter.

Ännu en pojke har i kampen mot cancer tvingats att möta döden. Stora Gustav. En vacker pojke, med en fin familj och med all den kärlek som krävs för ett vanligt liv, är nu borta. Var tar man vägen med denna uppenbara brist i hela existensen, hela skapelsen?
Till Gustavs familj: All kärlek!
//Malin

Söndagen den 6 juni 2010.

Första resan till landet då John inte var med.
Jag har förstått innebörden av hans frånvaro förut - till graden av tomhet, saknad, frustration, smärta, vardag och inten-het och ytterligare flera dimensioner. Nu kan jag lägga till förmågan att begripa att han inte är med när vi bestämt oss för att leva vidare. Det är plågsamt och tomt varje minut som han inte ropar efter mig. Varje gång jag ligger på soffan och han inte vill krypa upp, när jag läser en bok och han inte håller min hand, när jag duschar och han inte tar stöd vid mina ben, när Ellen gråter och han inte tröstar, när musik surrar ur radion på väg i bilen och han inte diggar i baksätet med sin skumpande kropp och småleende mun, när jag tittar ut över gräsmattan och han inte springer framför mig- först fram till dörren. Vi lever, vi lever vidare. Det smakar inte bra i munnen.
Ellen sade innan påsken: "Jag tycker att John kan komma ned från himlen nu". Vad ska en mamma svara då?: Jag med, men han kan inte, han kommer inte tillbaka fastän vi tröttnat på att han är borta. Han är ju död och då kommer man aldrig tillbaka.
Ellen pratar aldrig om John annat än med oss i familjen. Hon nämner honom mycket sällan på dagis. I veckan som gick pratade hon med en av de stora killarna i parken, något år äldre än John. De pratade om att han är storebror till Ellens kompis J som går i Ellens dagisgrupp. Han var stolt, och högljutt delade han och Ellen information om de bästa lekparkerna i Sickla. Tillsist sade Ellen: Jag har också en storebror, men han är i himlen, varpå kompisens storebror tittade på mig och sade: Det har hon väl inte? Jo, sade jag. Men han är väl inte död undrade kompisen. Jo, sade jag. Det blev tyst, men Ellen hade talat: för första gången, ett helt litet fint samtal och ett fint förtroende, stort förtroende, två små fina barn i parken. Och en brysk sanning. Som jag får leva med, som Ellen får leva med. //Malin

John: livet här är hårdare, vi klarar oss, men vi ville ha dig med. Det hade varit annorlunda, och skönt! kram mamma -älskar dig!

Söndagen den 11 april 2010.

Undrar ofta hur jag ska kunna gå vidare. Undrar ofta vad som möjligtvis framtiden kan bära med sig som överhuvudtaget kan vara viktigt. Undrar ofta om mening, sammanhang och innehåll.

Ellen är ju givetvis kärlek och liv som betyder allt. Men annars har jag bara funnit ett svar på allt det där: det finns ingen övrig mening eller övergripande förståelse för livet när man förlorat sitt barn. Livet stretar bara på framåt av sig självt - jag behöver inte gå vidare av egen kraft. Någonting gör det åt mig. Återigen är Ellen givetvis en stor källa till kraft, men jag kan inte lägga hela mitt liv i hennes knä, eller armar, att bära åt mig. När jag undvek att lägga livet där, och inte heller bar det åt mig själv, så fann jag att det tuffade på helt av sig själv.

Livet klev upp på morgonen och åt mat, för att överleva. Livet klädde sig och höll en hygien som i alla fall var acceptabel. Livet tog ansvar och ringde några nära och kära för att meddela sig. Inte var dag, men tillräckligt ofta för att markera att det fanns kvar. Livet kunde skratta ibland, trots att allt kändes innehållslöst och knappast fyllt av humor. Livet kunde gå en promenad runt sjön för att inte gå sönder. Å till sist sitter jag här, utan att ens viljan i mig fanns, lever jag vidare. Utan att ens veta om det har någon mening.
//Malin

Söndagen den 7 mars 2010.

Minnen kring min "revolutionära" pojke:
John brukade titta på sina favoritfilmer på youtube ibland när vi var på sjukhuset. Kanske tittade han tom innan han blev sjuk. Vi hade alltid en grej när vi startade filmer, både via DVD:n eller via internet, då vi frågade i menyvalen om han ville se hela filmen eller endast valda scener. Oftast valde John att se hela filmen, men om det var en film han sett riktigt mycket kunde han ibland välja scener. "scener, mamma". Då rullade vi igenom alla scenvalen som fanns och han valde. Därefter ställde vi frågan: vilket språk? Finska eller...och så skrattade vi....varje gång, så som man kan skratta tillsammans med en treåring åt samma sak miljontals gånger och skrattet ändå bubblar. Minns att när John tittade på Lejonkungen eller Djungelboken eller liknande på youtube så ville han se dem på ryska. Jag fann mig själv söka på disney-mastondontfilm efter disney-mastodontfilm, såsom många småbarnsföräldrar med mig säkert gjort, med det lilla, för en nackapojke, unika sökkriteriet ryska: "Jag älskar ryska, mamma, sedan tittade han.
Kanske lät det fint eller roligt.

/Malin
Fredagen den 26 februari 2010.

Mörkt, rått och kallt. Dis hindrar sikten framåt.
Enslighet i kalt dunkel. Kärvhet och avlägsenhet till ljus.
Frost och tomhet får kroppen att skälva - isande kyla.

Pojkarnas ögon från den upplysta platsen möter inte längre mina ögon.
De följer inte min gestalt när jag rör mig genom rummet.
De färdas inte i de samma dimensioner som jag. De färdas inte.
Det är iskallt - kalt, avslut - slut, frysande - ande. Intet.

Slår ned blicken, passerar, stänger ner, och avslutar för att andas.
Grunda andetag som saknar kraft, saknar lust. Återigen kommer det avgrundsdjupa.
Ickeval om inkapsling i intet eller i smärta. Ständiga ickeval.
/Malin

Bamse, livet och döden.

Måndagen den 8 januari 2010.

Telefonsamtal:
- Hej, jag ringer från Bamse-redaktionen. John prenumererade tidigare på Bamse, under en period. Hur gammal är John nu?
Lång paus.

- John är..., John är..., John är..., John har, har (harkling) avlidit.
Lång paus.

- Jag är verkligen ledsen..., att jag....
Ingen paus, snarare hastigt:
- Det är inte ditt fel!
Återigen, hastigt:
- Vi har andra erbjudanden, andra, för vuxna också.

Två-årig flicka i bakgrunden:
- Vem är det i ellelonen, mamma? Vem är det i ellelonen?
Klipsk telefonist:
-Finns det flera barn i hemmet?
- Ja, en tvååring också. Men hon läser inte serietidningar.
- Jag kan ordna ett pedagogiskt presentpaket anpassat för en två-åring, det kostar inte mer än 59 kronor. Inga förpliktelser.
- OK, vi tar ett sådant paket, utan förpliktelser, för inga pengar!
- Tack, då bokar jag det för er. Och så vill jag önska er lycka till....

Lycklig konsument tänker: Vad snabbt de kunde anpassa sig efter mina konsumtionsbehov. Vad billigt det var, och pedagogiskt -utan förpliktelser. Dessutom tror jag hon önskade lycka till, liksom "hoppas ingen mer dör av er". Gulligt. Vad annat i livet känns så smidigt, omtänksamt, nödvändigt och rätt? Vilka andra telefonsamtal kan vara så svåra som de samtal när Bamse knackar på i livet, och döden?

//Malin

När John dog. Vem blev jag då? Ingen skönsång!

Lördagen den 6 februari 2010.
Den 3 augusti 2009 förlorade jag mitt förstfödda barn. Min fina John. Det innebar obegripliga och fortfarande (kanske aldrig) ej helt överskådliga konsekvenser i mitt och min familjs liv. Jag behöver stundligen under dagens lopp sortera i mina tankar, känslor och beteenden. Inte bara för att förstå varför jag generellt är som jag är (som jag alltid funderat över), utan även för att förstå vem jag har blivit, vem jag är och vem jag håller på att bli.
Vem är Malin som formats av livet med sin cancersjuke 3-årige pojke? Vem blir man av att lyssna till sitt barns smärta, gråt, ångest, oro, känsla och tankar om att vara drabbad av en dödlig sjukdom och tillsist vara döende? (Misstolka mig rätt: John klagade ALDRIG: han visste ju inget annat än sitt eget liv.) Vem är Malin som formats av livet genom att genomleva väntan vid sitt eget barns dödsbädd? Vad händer med en människa som tvingas att bära sin döende son till toaletten, som hör sin trötte son förlora förmågan att artikulera orden: "älskar dig", som känner att barnet inte längre har kraften att greppa handen när hon lägger den i sin, som för sista gången ser barnets trollskt bruna ögon slutas, som hör det sista andetaget? Vad händer med en sådan själ, en sådan människa, en sådan kvinna, mamma och Malin?
Har en människa som genomlevt sorgen och smärtan av att förlora sitt barn blivit beskuren av förlusten? Har jag blivit för alltid förminskad? Eller kan jag med en enkel funktionalistisk förklaring, säga att jag berikats av mitt liv med John och med bearbetad kris kan erfarenheten göra mig större?
Jag förväntar mig inga svar. Jag förväntar mig...jag vet inte längre, ingenting.

//Malin

På födelsedagen, trettondagsafton den 5 januari 2010.

Idag skulle du blivit fyra år. Vi minns din födelsedag med värme och svår, svår saknad. Vi öppnar en födelsedagspresent innehållandes en miniversion av rymdjägaren "Buzz" från filmen "Toy Story" och köper bakelse till dig, en grön marsipanknasboll. Du lekte alltjämt med Buzz. En avslappnande lek, som du kunde sitta i sjuksängen och genomföra. Vi lyfte upp dig i armarna högt upp i luften och du låg på mage och knöt din vänstra hand, höjd framför dig och ropade: "mot oändligheten och vidare". Så sprang vi fram, med dig ropandes. Precis som rymdjägaren Buzz, precis som den superhjälte du var i din kamp. "Mot oändligheten och vidare." Så stora ord i din barnavärld, så besannade.
Marsipanbakelsen är en grön groda. Du köpte sådana bakelser med pappa då och då. Du åt den egentligen aldrig, utan satt och tittade på den och njöt.

Treårsdagen firade vi på sjukhuset tillsammans med dig. Nu är det bara tomt och vi bär smärtan och saknaden efter dig. Det skulle varit annorlunda, min finaste pojke.
//Mamma