Jag har förstått innebörden av hans frånvaro förut - till graden av tomhet, saknad, frustration, smärta, vardag och inten-het och ytterligare flera dimensioner. Nu kan jag lägga till förmågan att begripa att han inte är med när vi bestämt oss för att leva vidare. Det är plågsamt och tomt varje minut som han inte ropar efter mig. Varje gång jag ligger på soffan och han inte vill krypa upp, när jag läser en bok och han inte håller min hand, när jag duschar och han inte tar stöd vid mina ben, när Ellen gråter och han inte tröstar, när musik surrar ur radion på väg i bilen och han inte diggar i baksätet med sin skumpande kropp och småleende mun, när jag tittar ut över gräsmattan och han inte springer framför mig- först fram till dörren. Vi lever, vi lever vidare. Det smakar inte bra i munnen.
Ellen sade innan påsken: "Jag tycker att John kan komma ned från himlen nu". Vad ska en mamma svara då?: Jag med, men han kan inte, han kommer inte tillbaka fastän vi tröttnat på att han är borta. Han är ju död och då kommer man aldrig tillbaka.
Ellen pratar aldrig om John annat än med oss i familjen. Hon nämner honom mycket sällan på dagis. I veckan som gick pratade hon med en av de stora killarna i parken, något år äldre än John. De pratade om att han är storebror till Ellens kompis J som går i Ellens dagisgrupp. Han var stolt, och högljutt delade han och Ellen information om de bästa lekparkerna i Sickla. Tillsist sade Ellen: Jag har också en storebror, men han är i himlen, varpå kompisens storebror tittade på mig och sade: Det har hon väl inte? Jo, sade jag. Men han är väl inte död undrade kompisen. Jo, sade jag. Det blev tyst, men Ellen hade talat: för första gången, ett helt litet fint samtal och ett fint förtroende, stort förtroende, två små fina barn i parken. Och en brysk sanning. Som jag får leva med, som Ellen får leva med. //Malin
John: livet här är hårdare, vi klarar oss, men vi ville ha dig med. Det hade varit annorlunda, och skönt! kram mamma -älskar dig!
Malin, jag tittar på min Sixten. Och förstår. Eller det gör jag väl inte. Men jag kan för en stund sätta mig in i smärtan att inte få uppleva, att ni inte får se världen genom Johns ögon när han växer sig större och ser saker. John och Sixten är jämngamla. Eller var jämngamla. Sixten ser, upplever, uttrycker sig och är så härlig nu. Det måste göra så ont. Samtidigt lever vi med sviterna efter hjärntumörens bärsärkargång i min stora pojke. Och hur fantastiskt det än är att vi får behålla honom, så är det inget enkelt liv han lever. Vardagen är svår. Ibland till bristningsgränsen orimlig att leva. Vi lever med glädjen och sorgen i samma andetag... Jag blir arg på cancern. På allt den tar, och på de spår den lämnar efter sig.
SvaraRaderaEllen. Kloka fina tjejen. Hon har delat allt med er. Upplevt allt det härliga i John. Bra att hon sätter ord på det som är sant. Hon har en bror. I himlen. Sixten var 9 månader när hans bror blev sjuk. Nu, fyra år gammal pratar Sixten mycket om den dumma knölen, ältar, läser Eugen och den dumma knölen och undrar ibland när han själv ska bli sjuk. Lille gubben.
Malin, jag vill gärna träffa dig och fika någon dag. När du vill. Om du vill.
Kram Helene
...ofattbart...
SvaraRaderaStor varm kram Anna A.
Ja, livet går vidare säger dom, men det gör ONT varje minut egentligen, ibland lite lättare , men mest så är man påmind om saknaden.
SvaraRaderaVet en mamma som förlorade sitt barn, som oss, fast genom en olycka, och fast det gått närmare 20 år sedan är hon nog dagligen till gravgården.
Idag är det tungt här hemma igen, det är ju så tyst då man haft 2 barn, och 1 försvinner , liksom det säkert är ju fler man har, ändå märker man att en saknas.
Malin.
SvaraRaderaBara jag snuddar vid tanken på att något av mina barn skulle tas ifrån mig knyter det sig i magen. Så när jag läser det du skriver, om de små sakerna i vardagen så tänker jag att jag förstår lite lite grann hur du känner och det gör så jäkla ont att veta att du lever i den mardrömmen.
All kraft till Er. Tänker på er ofta.
Varma kramar från Maria A.
Underbara familj...
SvaraRaderaJag har under kvällen sträckläst eran blogg,med tårarna rinnandes längs med mina kinder.
Finns inga ord....
Sköt om varandra!