Sedan duschen. Ellen gick med pappa för hon ville inte vara med snippor idag. I duschen tänkte jag "avslappning" och "varmt vatten". Istället drabbades jag av den rena ondskan.
Den ena efter den andra föräldern kom in och kräktes galla över sina barn: gör inte si, gör inte så, måste jag alltid bli besviken på dig, varför lyssnar du aldrig, om du inte _ så _, det var sista gången jag gör något roligt med dig, jag vill byta bort dig. Hoten och ilskan var så intensiv att värmen från vattnet inte gick att skönja. De något överaktiva barnens skrik och spring framstod som ljumma vårvindar i jämförelse med de sönderstressade och ogenomtänkta föräldrarna.
Och: ja, jag har också varit arg ibland på mina barn och velat skrika till dem att om de inte lyssnar på mamma nu så är det sista gången de får tillfälle att höra något överhuvudtaget - men i 999 fall av 1000 så har jag låtit bli. Oftast för att jag vet att jag har fel och framför allt för att jag inser att det inte skulle hjälpa utan mest framstå som sorgligt och oerhört uppgivet i andra vuxnas öron. Så - nota bene - vi har alla varit där! Men, idag saknade jag min döda son på badhuset, min finaste döda pojke, och därför framstår deras frustration, som kommer ut som sprutande eld genom deras läppar över sina barn, fruktansvärd.
Jag var, under de 2, 31 minuter som det tog att sätta på mig kläder och packa, i beredskap att skrika ut i omklädningsrummet: Min son dog. Han är död!!!!! DÖD!!! Vill du byta bort din son nu, va, kärring???? Vill du straffa din dotter för att hon hällde ut lite tvål, eller för att han inte vill tvätta håret, eller för att han hellre springer runt handfatet och jagar sin kompis än att han packar sin ryggsäck. Era feta jävla kossor - ni har era barn - KRAMA OM DEM!
Istället packade jag väskan, tog mina skor, sprang ut och andades. Där stod Ellen, finaste Ellen med otvättat hår.
//Malin
