Sedan duschen. Ellen gick med pappa för hon ville inte vara med snippor idag. I duschen tänkte jag "avslappning" och "varmt vatten". Istället drabbades jag av den rena ondskan.
Den ena efter den andra föräldern kom in och kräktes galla över sina barn: gör inte si, gör inte så, måste jag alltid bli besviken på dig, varför lyssnar du aldrig, om du inte _ så _, det var sista gången jag gör något roligt med dig, jag vill byta bort dig. Hoten och ilskan var så intensiv att värmen från vattnet inte gick att skönja. De något överaktiva barnens skrik och spring framstod som ljumma vårvindar i jämförelse med de sönderstressade och ogenomtänkta föräldrarna.
Och: ja, jag har också varit arg ibland på mina barn och velat skrika till dem att om de inte lyssnar på mamma nu så är det sista gången de får tillfälle att höra något överhuvudtaget - men i 999 fall av 1000 så har jag låtit bli. Oftast för att jag vet att jag har fel och framför allt för att jag inser att det inte skulle hjälpa utan mest framstå som sorgligt och oerhört uppgivet i andra vuxnas öron. Så - nota bene - vi har alla varit där! Men, idag saknade jag min döda son på badhuset, min finaste döda pojke, och därför framstår deras frustration, som kommer ut som sprutande eld genom deras läppar över sina barn, fruktansvärd.
Jag var, under de 2, 31 minuter som det tog att sätta på mig kläder och packa, i beredskap att skrika ut i omklädningsrummet: Min son dog. Han är död!!!!! DÖD!!! Vill du byta bort din son nu, va, kärring???? Vill du straffa din dotter för att hon hällde ut lite tvål, eller för att han inte vill tvätta håret, eller för att han hellre springer runt handfatet och jagar sin kompis än att han packar sin ryggsäck. Era feta jävla kossor - ni har era barn - KRAMA OM DEM!
Istället packade jag väskan, tog mina skor, sprang ut och andades. Där stod Ellen, finaste Ellen med otvättat hår.
//Malin
Oj, dina ord bränner!! Det får mig att stanna upp och fundera. Det är så lätt att bara rusa på och klaga över den ibland trista, lite enformiga vardagen och lunken och inte se allt det fina man har runt sig. Och så lätt att vara en så där stressig och jämt trött och trist förälder! Fan också. Nu blir det en gnällfri och måstefri helg för min (och barnens) del, inget snack om det. TACK för att du får oss alla att fatta hur jävla bra vi alla faktiskt har det i våra liv, i vardagen, med snoriga små barn med toviga o otvättade hårtestar och starka viljor och integritet och blodpudding, snabbmakaroner och riskladdiga golv...!
SvaraRaderaNästa gång ni åker till badhuset (lät som Gustavsberg?!) så hänger jag gärna på med mina små badälskare! :)
Stor styrkekram,
//Pernilla
Åh, du skulle ha skrikit! Och hade jag varit bredvid hade jag hejjat på! :D Det finns gott om sönderstressade föräldrar för de har ju fullt upp att ha och göra allt det där som de tror att de förväntas ha och göra och då blir man lätt sönderstressad. Sorgligt. Många varma kramar till Johns familj! <3 /Linda Lindholm
SvaraRaderaTänk, precis sådär känner jag när jag hör otacksamma föräldrar som oftast själva brister i ork o tålamod. VAR TACKSAM, ni kan få mitt liv med den hårda lärdomen att inte bry sig om småsaker kom så drastiskt med sjukdomsbesked.
SvaraRaderaJag brukar inte heller säga nåt, bara tänka elaka tankar. Kram Catarina
Mitt i prick! I do agree! Och faktiskt är det en bidragande faktor till att jag inte kan arbeta som musikpedagog just nu: jag står inte ut med föräldrarna. Föräldrarna som har så bråttom att de närmast kastar in sina barn genom dörren, men som trots att de är så stressade ändå har tid för gnäll och tjat och krav bortom rimlighetens gräns.
SvaraRaderaMin famn och min mage är så tom. Jag har inte plats för de bortskämda föräldrarna.
Styrkekram!/Elin
Tack för att du får mig som mamma att tänka till! Ska ha dina ord i bakhuvudet nästa gång jag blir så där arg och frustrerad på barnen. Herregud, jag har dom ju i livet vad har jag att klaga på då?!!! TACK!
SvaraRaderaPs: Jag ska ge barnen en extra stor kram när dom kommer hem idag...
Malin, funderat på att skriva en debattartikel i morgontidningarna? Tänker på den pappa som någon vecka innan hans dotter dog skrev i DN...han tyckte att de som vaknade på morgonen och ojade sig över att det regnade ute och de skulle behöva springa mellan hemmet och bussen-att de ska va glada över att de kan klaga över vädret. Han själv förlorade sin dotter dagarna efter artikeln publicerades.
SvaraRaderaVisst skriker jag på mina barn, alldeles för ofta. Men jag njuter också av dem. För att jag kan det.
Tack för ännu ett viktigt inlägg, Malin.
Kram Helene
Jag känner igen mig i dina tankar, jag vill också bara skrika till och med ibland "lappa" till dem. Barnen är ju det finaste man har...
SvaraRaderaKramar Pauline (Hannas mamma)
Oj, vad jag förstår hur du menar. Jag var nog själv lite av en baddjävul tills för några år sedan. Men livet "danar" en som person som min mamma brukar säga. Blixten slog ner i skallen på mig en dag och jag tänkte "vad i skjutton är det jag håller på med. Jag frånsa mina uppdrag i föreningar och dyl., gick ner i arbetstid. Nu för tiden krävs det ganska mycket innan gnällspiken i mig vaknar, numera umgås jag mer med mina tre barn och har en annan respekt för dem och deras liv. Vad har vi föräldrar för rätt att hacka på våra egna barn.
SvaraRadera/Många höst-hälsningar!!!
Jag läser och tänker... förstår på mitt sätt hur du menar och förstår på mitt sätt, din smärta.
SvaraRaderaSedan tänker jag, undrar hur vissa av dessa föräldrar har haft det i sin barndom, har haft det under sin uppväxt, hur de haft det idag. Hur deras liv ser ut, hur de mår. Vill inte dömma, tror att det finns gott i de flesta. Kanske bara de hade en dålig dag... Vill helre tro det än att alla är dåliga föräldrar, dåliga på att uppskatta livet. Jag kan ibland hamna i "hot-fällan". Försöker att inte hota, väljer att se det som att jag ger dem valmöjligheter. "Om du fortsätter att göra/bete dig så här så leder det till att... Om du iställer väljer detta/ att lyssna på mamma så gör vi så här".... Låter väldigt pedagogiskt kanske, men jag försöker. För när man "bara är människa" och inte alltid har tålamod i överflöd, tja då hamnar man kanske i "hot-fällan". Om man då alltid ska känna sig som en usel mamma, då tror jag att man till slut blir en sådan. Jag försöker dock att inte hamna där, att njuta av de underbara barn jag har, njuta av livet! Vill slutligen säga att jag inte känner mig som en av de mammor du beskrev, tycker inte heller att de "borde" bete sig så... men...
Hoppas att de bara hade en dålig dag och att den råkade krocka med din underbara dag, för deras barns skull hoppas jag det.
STOR VARM KRAM Anna A.
En vanlig familjevardag med fajter och tjafs måste kännas helt underbar för den som förlorat ett barn. Jag kan inte ens försöka föreställa mig hur du känner. Men vet du, jag tänker lite som Anonym här ovanför: kanske har mammorna som skäller på sina barn i duschen också små helveten hemma. Kanske har de ett barn i dödsbädd, kanske har de en vardag som lite lite liknar din. Vi vet inte. Det KAN vara så. Jag hoppas att jag tänker fel.
SvaraRaderaMånga många vänliga kramar till dig från en som hittade din blogg bara häromdan och gråter över ditt öde. Det fruktansvärda och orättvisa. Det oförklarbara. Det som är omöjligt att till fullo förstå för den som inte själv upplevt det. Många kramar från mig.
ps. Måste bara tillägga att det ALDRIG är okej att behandla sina barn illa, att det ALDRIG är tillåtet att säga elaka saker till sina barn. Min kommentar kanske annars verkar ta lite lättvindigt på allt märkvärdigt du fick höra där i omklädningsrummet... Att säga "annars byter jag bort dig" till sitt barn... herregud. Det finns nog kanske inget försvar för sånt.
SvaraRadera