Trettondagsafton den 5 januari 2012. Det som skulle blivit din sjätte födelsedag.

Vi hade goda vänner med oss till din grav idag. På vägen dit påmindes jag därför hur fel det är att vi måste besöka vår pojke på kyrkogården. Jag inser också att jag börjat normalisera att det är så vi har det i vår familj. Jag vill inte normalisera det. När jag tänker på dig, är du alldeles levande i mitt inre, du ler, jag blir varm inuti och dina ögon är klara och tydliga. Hur kommer det sig så att vi ändå befinner oss på kyrkogården för att dela dig med andra, på din födelsedag? Jag vill ha dig här hos oss.

Idag funderade jag över det faktum att din närvaro skulle kräva ett mirakel, men att mirakel av den magnituden sällan sker. Mirakel är väl ovanliga i sig, men att ett saknat barn återvänder till livet är något man sällan hör talas om. Jag brukar inte ha särskilt mycket tur heller. Om jag hade haft tur hade du aldrig drabbats av cancer och du hade aldrig ryckts ifrån oss. Varför skulle vi då få uppleva lyckan att få dig tillbaka? Hela resonemanget är barnsligt, onödigt, destruktivt och ger bara känslor av obehag och dålig eftersmak. Mina tankar upptas ändå av resonemang som dessa då och då. Jag är liten och futtig och svag och patetisk - sådant gör döden med människan. Sådant gör sorgen med mig.
När jag har tagit mig igenom funderingen lämnas jag med min ensamhet. Jag slutar nog aldrig att hoppas. Så långt från verkligheten tillåter jag mig själv att leva, med hoppet om att du ska komma tillbaka eftersom vår kärlek är stark nog för att det ska vara möjligt. Jag måste leva med ett sådant hopp för att orka och för att ta mig till nästa dag, nästa födelsedag. För att ta mig vidare.

Älskade John. All kärlek som omger oss borde rädda oss!
/din mamma

I natt. Den 15 december 2011. Tre år efter cancerdiagnos!

I natt drömde jag om dig. Det var min första dröm där du var en konkret person, inte bara en förnimmelse, en känsla eller en diffus del - du var nära och delaktig. Du luggade Ellen i håret och jag bad dig sluta. Du slutade. Det var det hela. Efter två år och ett halvt år av oändlig saknad och vidrig längtan sedan du dog. Efter tre års liv i kaos och kris efter din diagnos. Allt jag fick var ett litet bus från dig, och min tillrättavisning. Men du var där och på något konstigt vis blev du nästan levande för mig igen. Lilla pojken min. Älskade, saknade pojken min.

Idag fick jag ett brev från en av de privata skolorna i närheten, målsman till John Rosell Engström. Dags att välja skola.

Du saknas i allt stort och smått!

KRAM Mamma

En syster, ett nytt liv. Den 13 oktober 2011.


Håller hennes små svala, nästan kalla fötter i min hand. Vilar. Känner pulsen. Har förlorat någons puls en gång. 
Hör hennes svaga, nästan försvinnande andedräkt. Har förlorat ljudet av någons andedräkt en gång. 
Ser hennes rosa, nästan genomskinliga hy. Har förlorat upplevelsen av någons hy en gång. 
Hon finns nära nu. Han finns nära nu. 
Hon kan så lätt försvinna från mig. Han har tagits från mig. 
Lust. Sorg. Närvaro. Tomhet. Inspiration. Kramp. Trygghet. Rädsla. 
Förhoppningar. Smärta. 
Allt så verkligt och nära. 
Allt så krävande och skrämmande. 
Livet och döden. 
Den 14 september föddes din lillasyster Ingrid. Vi har längtat så efter henne. Nu är hon här. Vi saknar dig och saknaden har fått nya dimensioner. Ingrid kommer att känna dig, genom oss. Ingrid kommer att lära känna, dig genom oss. Ingrid kommer att älska dig, genom oss. Fina John. Älskar Dig.
//Mamma

2 år sedan vi var tillsammans.

Jag är alldeles oförmögen att skriva. Vill bara anteckna för mig själv att två år passerat. Två år.

Du har nu ett syskon som väntar på att komma ut i världen, en värld som är svår och inte så självklar att bara erövra längre, inte som när vi väntade Dig. Då låg världen för våra fötter, bara att sluka i sig och njuta, svårigheter skulle möjligen kunna göra oss starka och till bättre människor, bara vi överkom dem tillsammans.
Så ser det inte ut. Inte i vår värld. Vi är vare sig starka eller bättre människor. Vi är endast människor som djupt saknar en älskad och fantastisk pojke. Vi är människor, som oavsett hur livet nu vänder sig, alltid kommer att bära tomheten efter Dig med oss i alla erfarenheter vi kommer att göra - goda, som svåra och små, som stora. Du är I N T E med. Du är I N T E här.
Vi blir aldrig de samma igen!

Mamma och Pappa

Din födelsedag -den 5 januari 2011 -som skulle blivit din femte.

Vi tände massa ljus i snön på kyrkogården, Ellen, Mikael och jag. Vi tände ett femårsljus vid din sten. Vi pratade till dig. Vi funderade på sånger vi kunde sjunga och Ellen valde: "Ja, må han leva". Det var svårt att sjunga, men samtidigt alldeles precis som det skulle vara - vi tre sjunger för dig på din födelsedag. Du skulle varit här och ropat till Ellen att hon sjöng för högt. Och när hon ropade bajs-John till dig, skulle du skrattat och sagt att det var: "typiskt Cellen-Ellen". Mikael och jag skulle bara tyckt att det var trotsigt och inte delvis avigt, som nu. Nu är det avigt att sjunga "ja, må han leva" - när du inte lever och knepigt att ropa bajs-John vid din grav. Men vi lever och livet ser ut så. Utan dig. Vi gör det vi måste, Ellen är precis som hon ska vara och Mikael och jag kämpar med att upprätthålla - allt.

Du är så saknad och gränslösheten i den saknaden skrämmer mig delvis.
Vi älskar dig!
Grattis min pojke!
//Mamma

Julafton, den 24 december 2010.

Ellen leker med sin telefon: "Mamma, det ringer. Det är till dig." "Vem är det, då? frågar jag. "Det är John!"

I sina, sedan ett par år återkommande, lekar med "ellelonen" har Ellen ALDRIG tidigare sagt att John ringer.

Konversationen avslutas: "Vad tror du att han vill prata med mig om?" "Jo, mamma, han säger att han inte vill vara ensam mera!"

Det är så stora hål som ska repareras. Hur vet man om vart och hur man ska börja? Hur vet man om man har börjat? Hur vet man om man kommer någon vart? Å kan man vara säker på att det leder någonstans? Leder det dit man vill? Nä, för dit jag vill, är omöjligt!

Söndagen den 12 december 2010. 3:de advent.

Älskade, finaste John. Saknaden blir inte mindre, sorgen avtar inte med tiden. Den är lika stor och grym och oändlig som den värsta mardröm. Tanken om att tiden läker alla sår, att med tiden skulle smärtan, inte avta, men kännas mindre eller vara lättare att bära - den tanken känns kränkande. Du fattas mig! Det är ett hål som inte kan fyllas med något annat. Ett hål som jag måste lära mig att bära med mig, till jobbet, på festen, på tunnelbanan, i jultid, i tv-soffan och när jag står alldeles ensam. Det är oändlig smärta - som ibland, ibland kan blandas upp med det vanliga livet. Men den är ändå oändlig.

Idag saknade jag dig i sängen när Ellen, pappa och jag vaknade efter en skön sovmorgon, vid lyx-söndagsfrukosten, när vi öppnade adventskalendern, när vi spelade spel, när Ellen och jag städade och hon hjälpte mig att bära blomkrukor, när vi köpte granen, när vi hängde i Dieselverkstan, när jag åkte hiss och Ellen och pappa tog trapporna, när vi drack glögg, när vi förberedde pepparkaksdräkten till morgondagens luciatåg på förskolan. Jag saknade dig när vi gick och lade oss och delade gonatt-pussar. Älskade finaste John.. //Mamma