I natt drömde jag om dig. Det var min första dröm där du var en konkret person, inte bara en förnimmelse, en känsla eller en diffus del - du var nära och delaktig. Du luggade Ellen i håret och jag bad dig sluta. Du slutade. Det var det hela. Efter två år och ett halvt år av oändlig saknad och vidrig längtan sedan du dog. Efter tre års liv i kaos och kris efter din diagnos. Allt jag fick var ett litet bus från dig, och min tillrättavisning. Men du var där och på något konstigt vis blev du nästan levande för mig igen. Lilla pojken min. Älskade, saknade pojken min.
Idag fick jag ett brev från en av de privata skolorna i närheten, målsman till John Rosell Engström. Dags att välja skola.
Du saknas i allt stort och smått!
KRAM Mamma
En syster, ett nytt liv. Den 13 oktober 2011.
Håller hennes små svala, nästan kalla fötter i min hand. Vilar. Känner pulsen. Har förlorat någons puls en gång. Hör hennes svaga, nästan försvinnande andedräkt. Har förlorat ljudet av någons andedräkt en gång. Ser hennes rosa, nästan genomskinliga hy. Har förlorat upplevelsen av någons hy en gång. Hon finns nära nu. Han finns nära nu. Hon kan så lätt försvinna från mig. Han har tagits från mig. Lust. Sorg. Närvaro. Tomhet. Inspiration. Kramp. Trygghet. Rädsla. Förhoppningar. Smärta. Allt så verkligt och nära. Allt så krävande och skrämmande. Livet och döden. Den 14 september föddes din lillasyster Ingrid. Vi har längtat så efter henne. Nu är hon här. Vi saknar dig och saknaden har fått nya dimensioner. Ingrid kommer att känna dig, genom oss. Ingrid kommer att lära känna, dig genom oss. Ingrid kommer att älska dig, genom oss. Fina John. Älskar Dig.//Mamma
2 år sedan vi var tillsammans.
Jag är alldeles oförmögen att skriva. Vill bara anteckna för mig själv att två år passerat. Två år.
Du har nu ett syskon som väntar på att komma ut i världen, en värld som är svår och inte så självklar att bara erövra längre, inte som när vi väntade Dig. Då låg världen för våra fötter, bara att sluka i sig och njuta, svårigheter skulle möjligen kunna göra oss starka och till bättre människor, bara vi överkom dem tillsammans.
Så ser det inte ut. Inte i vår värld. Vi är vare sig starka eller bättre människor. Vi är endast människor som djupt saknar en älskad och fantastisk pojke. Vi är människor, som oavsett hur livet nu vänder sig, alltid kommer att bära tomheten efter Dig med oss i alla erfarenheter vi kommer att göra - goda, som svåra och små, som stora. Du är I N T E med. Du är I N T E här.
Vi blir aldrig de samma igen!
Mamma och Pappa
Du har nu ett syskon som väntar på att komma ut i världen, en värld som är svår och inte så självklar att bara erövra längre, inte som när vi väntade Dig. Då låg världen för våra fötter, bara att sluka i sig och njuta, svårigheter skulle möjligen kunna göra oss starka och till bättre människor, bara vi överkom dem tillsammans.
Så ser det inte ut. Inte i vår värld. Vi är vare sig starka eller bättre människor. Vi är endast människor som djupt saknar en älskad och fantastisk pojke. Vi är människor, som oavsett hur livet nu vänder sig, alltid kommer att bära tomheten efter Dig med oss i alla erfarenheter vi kommer att göra - goda, som svåra och små, som stora. Du är I N T E med. Du är I N T E här.
Vi blir aldrig de samma igen!
Mamma och Pappa
Din födelsedag -den 5 januari 2011 -som skulle blivit din femte.
Vi tände massa ljus i snön på kyrkogården, Ellen, Mikael och jag. Vi tände ett femårsljus vid din sten. Vi pratade till dig. Vi funderade på sånger vi kunde sjunga och Ellen valde: "Ja, må han leva". Det var svårt att sjunga, men samtidigt alldeles precis som det skulle vara - vi tre sjunger för dig på din födelsedag. Du skulle varit här och ropat till Ellen att hon sjöng för högt. Och när hon ropade bajs-John till dig, skulle du skrattat och sagt att det var: "typiskt Cellen-Ellen". Mikael och jag skulle bara tyckt att det var trotsigt och inte delvis avigt, som nu. Nu är det avigt att sjunga "ja, må han leva" - när du inte lever och knepigt att ropa bajs-John vid din grav. Men vi lever och livet ser ut så. Utan dig. Vi gör det vi måste, Ellen är precis som hon ska vara och Mikael och jag kämpar med att upprätthålla - allt.
Du är så saknad och gränslösheten i den saknaden skrämmer mig delvis.
Vi älskar dig!
Grattis min pojke!
//Mamma
Du är så saknad och gränslösheten i den saknaden skrämmer mig delvis.
Vi älskar dig!
Grattis min pojke!
//Mamma
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)