Jag är alldeles oförmögen att skriva. Vill bara anteckna för mig själv att två år passerat. Två år.
Du har nu ett syskon som väntar på att komma ut i världen, en värld som är svår och inte så självklar att bara erövra längre, inte som när vi väntade Dig. Då låg världen för våra fötter, bara att sluka i sig och njuta, svårigheter skulle möjligen kunna göra oss starka och till bättre människor, bara vi överkom dem tillsammans.
Så ser det inte ut. Inte i vår värld. Vi är vare sig starka eller bättre människor. Vi är endast människor som djupt saknar en älskad och fantastisk pojke. Vi är människor, som oavsett hur livet nu vänder sig, alltid kommer att bära tomheten efter Dig med oss i alla erfarenheter vi kommer att göra - goda, som svåra och små, som stora. Du är I N T E med. Du är I N T E här.
Vi blir aldrig de samma igen!
Mamma och Pappa
Jag kan inte ens föreställa mig hur ni känner. Det känns svårt bara att tänka på. Men jag vill att ni ska veta att jag finns här för er, minns med er och skickar er all kärlek.
SvaraRaderaAll kärlek.
Maria A.
Många tankar och kramar till er!
SvaraRaderaMed ljus o Kärlek
Linda Lindholm
Min strupe snörs åt och luften får svårt att pasera. Läppen darrar lätt. Hjärtat känns plötsligt tungt och jag kan känna varje slag... det gör ont! Det gör ont i hela mitt inre och jag vill inte, vill inte att det ska vara så här. Vill inte, önskar annat... fast det hjälper inte. Det är så här. Kan bara finnas här, finnas för er! Håller om er på avstånd och ger all kärlek!
SvaraRaderaStora varma kramar/ Anna A.
Varma kramar till er! /moa
SvaraRaderaJag har läst hela er blogg och skickar alla mina tankar till er och er fina John. Jag kan ingenting göra men jag skicka en gåva till barncancerfonden, i hopp om att andra föräldrar ska slippa det ni går igenom. Varma kramar och kärlek till er! / Emily
SvaraRaderaVilgot och John gick tillsammans på Universums Förskola. Vilgot pratar nästan dagligen om John fortfarande. Han brukar fråga oss om John har det bra i himmelen. Vilgots morfar gick bort i cancer för några månader sen och det var och är otroligt tungt. Fina, omtänksamma Vilgot sa till mig, mamma nu kan morfar och John leka, nu är han inte ensam längre.
SvaraRaderaJag ville bara dela med mig av det och berätta att vi tänker på er.
Åsa