Fredagen den 26 februari 2010.

Mörkt, rått och kallt. Dis hindrar sikten framåt.

Enslighet i kalt dunkel. Kärvhet och avlägsenhet till ljus.

Frost och tomhet får kroppen att skälva - isande kyla.

Pojkarnas ögon från den upplysta platsen möter inte längre mina ögon.

De följer inte min gestalt när jag rör mig genom rummet.

De färdas inte i de samma dimensioner som jag. De färdas inte.

Det är iskallt - kalt, avslut - slut, frysande - ande. Intet.

Slår ned blicken, passerar, stänger ner, och avslutar för att andas.

Grunda andetag som saknar kraft, saknar lust. Återigen kommer det avgrundsdjupa.

Ickeval om inkapsling i intet eller i smärta. Ständiga ickeval.

/Malin

Bamse, livet och döden.

Måndagen den 8 januari 2010.

Telefonsamtal:

- Hej, jag ringer från Bamse-redaktionen. John prenumererade tidigare på Bamse, under en period. Hur gammal är John nu?

Lång paus.

- John är..., John är..., John är..., John har, har (harkling) avlidit.

Lång paus.

- Jag är verkligen ledsen..., att jag....

Ingen paus, snarare hastigt:

- Det är inte ditt fel!

Återigen, hastigt:

- Vi har andra erbjudanden, andra, för vuxna också.

Två-årig flicka i bakgrunden:

- Vem är det i ellelonen, mamma? Vem är det i ellelonen?

Klipsk telefonist:

-Finns det flera barn i hemmet?

- Ja, en tvååring också. Men hon läser inte serietidningar.

- Jag kan ordna ett pedagogiskt presentpaket anpassat för en två-åring, det kostar inte mer än 59 kronor. Inga förpliktelser.

- OK, vi tar ett sådant paket, utan förpliktelser, för inga pengar!

- Tack, då bokar jag det för er. Och så vill jag önska er lycka till....

Lycklig konsument tänker: Vad snabbt de kunde anpassa sig efter mina konsumtionsbehov. Vad billigt det var, och pedagogiskt -utan förpliktelser. Dessutom tror jag hon önskade lycka till, liksom "hoppas ingen mer dör av er". Gulligt. Vad annat i livet känns så smidigt, omtänksamt, nödvändigt och rätt? Vilka andra telefonsamtal kan vara så svåra som de samtal när Bamse knackar på i livet, och döden?

//Malin

När John dog. Vem blev jag då? Ingen skönsång!

Lördagen den 6 februari 2010.

Den 3 augusti 2009 förlorade jag mitt förstfödda barn. Min fina John. Det innebar obegripliga och fortfarande (kanske aldrig) ej helt överskådliga konsekvenser i mitt och min familjs liv. Jag behöver stundligen under dagens lopp sortera i mina tankar, känslor och beteenden. Inte bara för att förstå varför jag generellt är som jag är (som jag alltid funderat över), utan även för att förstå vem jag har blivit, vem jag är och vem jag håller på att bli.

Vem är Malin som formats av livet med sin cancersjuke 3-årige pojke? Vem blir man av att lyssna till sitt barns smärta, gråt, ångest, oro, känsla och tankar om att vara drabbad av en dödlig sjukdom och tillsist vara döende? (Misstolka mig rätt: John klagade ALDRIG: han visste ju inget annat än sitt eget liv.) Vem är Malin som formats av livet genom att genomleva väntan vid sitt eget barns dödsbädd? Vad händer med en människa som tvingas att bära sin döende son till toaletten, som hör sin trötte son förlora förmågan att artikulera orden: "älskar dig", som känner att barnet inte längre har kraften att greppa handen när hon lägger den i sin, som för sista gången ser barnets trollskt bruna ögon slutas, som hör det sista andetaget? Vad händer med en sådan själ, en sådan människa, en sådan kvinna, mamma och Malin?

Har en människa som genomlevt sorgen och smärtan av att förlora sitt barn blivit beskuren av förlusten? Har jag blivit för alltid förminskad? Eller kan jag med en enkel funktionalistisk förklaring, säga att jag berikats av mitt liv med John och med bearbetad kris kan erfarenheten göra mig större?

Jag förväntar mig inga svar. Jag förväntar mig...jag vet inte längre, ingenting.

//Malin