Jag har förstått innebörden av hans frånvaro förut - till graden av tomhet, saknad, frustration, smärta, vardag och inten-het och ytterligare flera dimensioner. Nu kan jag lägga till förmågan att begripa att han inte är med när vi bestämt oss för att leva vidare. Det är plågsamt och tomt varje minut som han inte ropar efter mig. Varje gång jag ligger på soffan och han inte vill krypa upp, när jag läser en bok och han inte håller min hand, när jag duschar och han inte tar stöd vid mina ben, när Ellen gråter och han inte tröstar, när musik surrar ur radion på väg i bilen och han inte diggar i baksätet med sin skumpande kropp och småleende mun, när jag tittar ut över gräsmattan och han inte springer framför mig- först fram till dörren. Vi lever, vi lever vidare. Det smakar inte bra i munnen.
Ellen sade innan påsken: "Jag tycker att John kan komma ned från himlen nu". Vad ska en mamma svara då?: Jag med, men han kan inte, han kommer inte tillbaka fastän vi tröttnat på att han är borta. Han är ju död och då kommer man aldrig tillbaka.
Ellen pratar aldrig om John annat än med oss i familjen. Hon nämner honom mycket sällan på dagis. I veckan som gick pratade hon med en av de stora killarna i parken, något år äldre än John. De pratade om att han är storebror till Ellens kompis J som går i Ellens dagisgrupp. Han var stolt, och högljutt delade han och Ellen information om de bästa lekparkerna i Sickla. Tillsist sade Ellen: Jag har också en storebror, men han är i himlen, varpå kompisens storebror tittade på mig och sade: Det har hon väl inte? Jo, sade jag. Men han är väl inte död undrade kompisen. Jo, sade jag. Det blev tyst, men Ellen hade talat: för första gången, ett helt litet fint samtal och ett fint förtroende, stort förtroende, två små fina barn i parken. Och en brysk sanning. Som jag får leva med, som Ellen får leva med. //Malin
John: livet här är hårdare, vi klarar oss, men vi ville ha dig med. Det hade varit annorlunda, och skönt! kram mamma -älskar dig!
