När John dog. Vem blev jag då? Ingen skönsång!

Lördagen den 6 februari 2010.

Den 3 augusti 2009 förlorade jag mitt förstfödda barn. Min fina John. Det innebar obegripliga och fortfarande (kanske aldrig) ej helt överskådliga konsekvenser i mitt och min familjs liv. Jag behöver stundligen under dagens lopp sortera i mina tankar, känslor och beteenden. Inte bara för att förstå varför jag generellt är som jag är (som jag alltid funderat över), utan även för att förstå vem jag har blivit, vem jag är och vem jag håller på att bli.

Vem är Malin som formats av livet med sin cancersjuke 3-årige pojke? Vem blir man av att lyssna till sitt barns smärta, gråt, ångest, oro, känsla och tankar om att vara drabbad av en dödlig sjukdom och tillsist vara döende? (Misstolka mig rätt: John klagade ALDRIG: han visste ju inget annat än sitt eget liv.) Vem är Malin som formats av livet genom att genomleva väntan vid sitt eget barns dödsbädd? Vad händer med en människa som tvingas att bära sin döende son till toaletten, som hör sin trötte son förlora förmågan att artikulera orden: "älskar dig", som känner att barnet inte längre har kraften att greppa handen när hon lägger den i sin, som för sista gången ser barnets trollskt bruna ögon slutas, som hör det sista andetaget? Vad händer med en sådan själ, en sådan människa, en sådan kvinna, mamma och Malin?

Har en människa som genomlevt sorgen och smärtan av att förlora sitt barn blivit beskuren av förlusten? Har jag blivit för alltid förminskad? Eller kan jag med en enkel funktionalistisk förklaring, säga att jag berikats av mitt liv med John och med bearbetad kris kan erfarenheten göra mig större?

Jag förväntar mig inga svar. Jag förväntar mig...jag vet inte längre, ingenting.

//Malin