Mitt i allt lådkaos i källaren, när jag för en stund lämnats ensam för att koncentrerat lyfta, flytta, lyfta högre, svettas och svära, hörs en röst, högt, liksom långt bort ifrån:
-Mamma, ropar rösten, lite otydligt.
Jag stannar upp mitt i ett lyft ställer ner lådan.
Det var John, som ropade. Instinktivt, som förälder, svarar jag fastän jag egentligen är mitt uppe i annat.
Ja,a?, svarar jag.
Sedan inser jag att vad jag än hört, vad det än är på jorden, så är det inte han. John är död och ropar inte. Jag faller explosivt i gråt, lägger mig på en kartong och gråter högt. Det var ett tag sedan. Men gråten är stark, liksom denna ständiga, eviga längtan.
//Malin
Kramar ♥
SvaraRaderaJa, John är död och hans rop hörs inte på jorden. Men är vi riktigt säkra på det Malin? Min tro på livet och döden är synnerligen odefinierad, och ryms definitivt inte i något rum som fördömer och talar mer om annat än kärlek, men med åren har jag försiktigt börjat förstå att all den kraft, all vilja, allt det som är en människa, inte bara kan försvinna i dödsögonblicket. Jag kan inte tro att all karisma, all kärlek och alla tankar som en människa är och bär på bara kan dunsta och försvinna i ögonblicket då han/hon slutar andas. Frågan är bara vad som händer. Jag ser glimten av min mormor ibland, min pappa kommer till mig i drömmarna då och då. Jag vill tro att det faktiskt är så det är. Att de kommer till oss ibland.
SvaraRaderaVad jag vill säga Malin, är att jag vill tro att John kommer till dig ibland, att han ropar, eller rör vid dig på något vis. Jag vill tro det.
Och som vanligt blir jag så berörd av allt du/ni skriver. Tack för allt ni delar med oss.
/Helene
Ditt inlägg träffar som en kniv rakt i magen. Jag saknar dig - låt oss ses snart!
SvaraRaderaKram.
Varma kramar/ Malin T
SvaraRaderaJohn finns och är närvarande i form av fina minnen hos alla oss som hade förmånen att träffa John!
SvaraRaderaVarma styrkekramar, Petra
Å Malin...
SvaraRaderaSå jävla ont. Jag kan ju inte förstå, mer än att det gör så jävla ont. Det gör ont i mig när jag läser. Ändå läser jag det om och om igen. Som om det skulle göra din smärta lite mindre, som om den inte skulle göra lika jävla ont...
Blundar och ser John i sin rosa skjorta och han dansar. Undrar hur livet bara kan fortsätta, utan honom. Blundar igen och denna gång ser jag hur jag håller dig i min famn, och bara håller om. Hoppas snart göra det på riktigt.
Stor varm kram Anna A.