Jag känner oändlig smärta, sorg som aldrig tar slut, som istället väcks för nya törnar och katastrofer. Sådant har livet börjat kantas av i mitt nya liv.
Jag önskar oss med sjuka barn lite vila, vila och paus från smärtor, förluster och från livet i sig. För just så verkar det - livet innehåller smärta till så stor del, därför måste pauser utdelas till oss som så mycket behöver det - bara för att överleva.
Jag önskar oss med sjuka barn glädje och vardag och vanligt liv med mat som smakar av gudomlighet, kärlek som är ständigt fylld av respekt och möten med människor som förädlar.
Jag önskar oss med döda barn våra resterande dagar mättade av mening, mättade av frihet och kärlek. Jag önskar oss med döda barn, våra barn, som är döda - jag önskar våra barn åter.
Ännu en pojke har i kampen mot cancer tvingats att möta döden. Stora Gustav. En vacker pojke, med en fin familj och med all den kärlek som krävs för ett vanligt liv, är nu borta. Var tar man vägen med denna uppenbara brist i hela existensen, hela skapelsen?
Till Gustavs familj: All kärlek!
//Malin
Blir rädd. För vad som kan ske och sker, när som helst.
SvaraRaderaMina tankar går ikväll till Gustav och hans familj.
Och till er Malin, alltid till er.
Kram från Maria A.
Så innerligt klokt beskrivet av just det man så hett önskar att kroppen nästan går sönder. Lugn o ro, lugn o ro.
SvaraRaderaKärlek!
SvaraRaderaKänner stor tomhet, samtidigt en smärta mitt i bröstet. Önskar att livet vore annorlunda för så många. Känner håren i nacken resa sig när jag läser det du skriver Malin, allt går "rätt in" och jag vill blunda och hålla för öronen. Vill inte att livet ska vara så hemskt. Tar mina barn i famnen och trycker dem hårt intill mig, önskar att jag kunde skydda dem för alltid... önskar att alla mammor & pappor kunde det...
SvaraRaderaStor varm kram till dig, Micke & Gustavs familj!! <3 / Anna A.