Ellen är ju givetvis kärlek och liv som betyder allt. Men annars har jag bara funnit ett svar på allt det där: det finns ingen övrig mening eller övergripande förståelse för livet när man förlorat sitt barn. Livet stretar bara på framåt av sig självt - jag behöver inte gå vidare av egen kraft. Någonting gör det åt mig. Återigen är Ellen givetvis en stor källa till kraft, men jag kan inte lägga hela mitt liv i hennes knä, eller armar, att bära åt mig. När jag undvek att lägga livet där, och inte heller bar det åt mig själv, så fann jag att det tuffade på helt av sig själv.
Livet klev upp på morgonen och åt mat, för att överleva. Livet klädde sig och höll en hygien som i alla fall var acceptabel. Livet tog ansvar och ringde några nära och kära för att meddela sig. Inte var dag, men tillräckligt ofta för att markera att det fanns kvar. Livet kunde skratta ibland, trots att allt kändes innehållslöst och knappast fyllt av humor. Livet kunde gå en promenad runt sjön för att inte gå sönder. Å till sist sitter jag här, utan att ens viljan i mig fanns, lever jag vidare. Utan att ens veta om det har någon mening.
//Malin
Vad jag ändå hoppas att du kan finna någon liten glädje någon liten stans.
SvaraRaderaSjälv leker jag lite lekar om glädje, normalitet och försöker i fågelsången bara ta in den utan att väga in den i mitt liv. Ibland är jag bättre på att leka.
Du verkar så duktig o tapper tycker jag.
kram Catarina
Ja så är det, precis. Precis så känner jag också.
SvaraRaderaOch sedan ett litet skämt... på ditt och mitt sätt:
utom det där med hygienen, det kan diskuteras ;)
Ja, det är tur att Livet går vidare, även om vi själva inte vill det, kan det. I allt detta är jag så tacksam för att Ellen finns här. Men som ni säger, hon har rätten att slippa bära er. Bara hennes existens gör att livet är värt något, att det måste levas. Bara hennes existens gör att ni bärs en smula framåt, att ni är här.
SvaraRaderaJag slås ständigt av hur lika mina upplevelser av här och nu är dina, Malin. Och jag har ändå min pojke HÄR. Många gånger har jag lust att ge mig själv en örfil och säga-hallå, Helene, tänk på Malin, tänk på Tims föräldrar, på Irmas, på Gretas. På alla dessa föräldrar som inte kan lukta deras barn i nacken när de vill. Känslan av vanmakt och undra över meningen med allt känner jag väl igen. Får jag känna så, kan jag undra...
Jag tror att det är så att jag, och kanske du, får leka "vardag" fastän allt känns som ett undantagstillstånd. Kanske är det så att vi plötsligt hittar en mening där? Att om vi kör på tomgång ett tag och puttar kolossen framför oss så går motorn igång av sig självt? jag vet inte.
Medan jag undrar mediterar jag, går i terapi och lever vardag. Jag hör av mig när jag hittat någon praktisk lösning... Stora kramen till er.
/Helene
Hej Malin
SvaraRadera... ibland känner jag att livet går "för fort", att tiden bara rinner iväg och att jag/vi bara "hänger med" när livet bestämmer takten... Men så tänker jag, vad är alternativet?? Ja, du & Micke om några vet ju att det är något man absolut aldrig vill vara med om, något så fruktansvärt. Som vi som "bara hänger med" i livets fart inte kan förstå. Vi som har turen att leva, att våra barn får leva livet... för alternativet är så fruktansvärt. Att förlora ett barn, mitt barn... så jag försöker att njuta av att "få hänga med", fast livet stretar på för snabbt ibland... önskar att det vore annorlunda för dig.
Stor varm kram Anna.
Åh, så fint Malin! Jag känner med dig och gläder mig åt att livet bär dig framåt när du inte alltid själv har kraft att driva på... Ta hand om dig själv, Mikael & fina Ellen.
SvaraRaderaStor kram