Rädslan ska inte få övertag!

Onsdagen den 4 mars.
Igår lämnade vi sjukhuset vid 21-tiden för att åka hem och vänta på besked. från röntgenundersökningen.... Väntan är obeskrivlig. Jag har pendlat mellan krampliknande tillstånd av skräck, gråt, och strimmor av hopp. Stundvis fortsatte jag vårt ommöbleringsprojekt i sovrummet, andra stunder kunde jag inte göra någonting för att fördriva tiden -knappt andas. Ellen och John har lekt som tokstollar i vår soffa hela förmiddagen, utan visshet om vilka stora frågor, som i samma stund avgörs kring deras gemensamma framtid. Bilderna av deras lek var underbara! Ljuden av deras skratt ekar fantastiskt i lägenheten, som nu är ett hem igen. Ellen klappar stundvis på John -en ettårings tafatta smekningar, men med en vishet som bara finns hos ett syskon till någon med en allvarlig sjukdom. John söttar Ellen medans de lyfter den tunga kuddarna i soffan - kom så, här gör man Ellen, säger han. De är så fina tillsammans!Innan lunch ringde Anna-Carin som är kontaktsköterska och berättade att tiden för beskedet och mötet imorgon återigen är framflyttat. Nu kan läkaren inte träffa oss förrän klockan 15. Känns tungt att vänta så länge, men vi vill görna ha mötet med just den här läkaren eftersom han är patientansvarig för John och är mest påläst om hans protokoll.Vi funderade fram och åter tillsammans Mike och jag. Anna-Carin har tidigare nämnt att man kan få bli uppringd också för besked. Vi valde bort det alternativet tidigare, för det kändes viktigt att få tid att sitta ned och ställa följdfrågor och dyl som inte finns möjlighet till på telefon. Nu började både Mike och jag att känna att ett snabbt svaret var viktigare än hur vi skulle få svaret levererat. Jag ringde åter till Anna-Carin och sade att vi vill bli uppringda direkt efter deras rond i dag, som startade kl 11. Anna-Carin berättade att läkaren kan avråda från telefonbesked och att vi i så fall ändå får vänta, men att hon skulle försöka få fram ett besked till oss innan 12.30.Klockan 10.48 lade vi på luren. Därefter en oändlig fruktansvärd väntan! Jag satte mig brevid John i gungfåtöljen och åt frukost. han sade glatt: Ska du äta här brevid mig, mamma? Han log. Jag log. Jag log och samlade ett minne med min varma och glada pojke. Kl 12.10 ringde Anna-Carin. Jag inväntade först hur hennes tonfall var- det lät glatt, nästan lite uppspelt. Hon sa: Stefan vill själv ringa med besked, men att hon kan säga att vi inte skulle vara oroliga- utan glada. Stefan skall ringa mellan 13-14. Nu är klockan 16.00 och Stefan har inte ringt åter. Jag har ringt till Anna-Carin som skulle påminna honom. Då sade hon att cancern har minskat både i ryggen och i huvudet. Vi är glada, vi är så lyckliga. Jag är känner närvaro i livet igen. Johns kamp har inte varit förgäves - men vi vågar inte riktigt slappna av förrän läkaren konfirmerat allt. Jag har ändå beslutat att han ska bli frisk och stanna kvar hos oss -länge! //Malin