Bara ord - ingen tanke

Lördagen den 1 augusti 2009.

Han är så fin. Han kommer dö snart. Jag vill inte. Tänker att jag vill hejda, men ingen kan hejda längre.
Tänker att de sett fel, fel pojke och snart ringer för att säga oss det. Men ingen ringer.

Tänker att om jag mobiliserar all ilska som bubblar inom mig med hjälp av ett ord eller
ett upprop eller...så skulle cancer ta slut. På riktigt kanske ilska skulle kunna slå cancer på käften?
Ilskan i mig gör att mina händer vibrerar på dagarna nu, utan att jag ens knyter dem eller koncentrerar mig på det.
Jag är så arg att händerna säger till mitt förnuft att slåss.
Jag krockade med en idiot i soprummet idag, när jag för första gången på två veckor lämnade lägenheten för ett par minuter. Han ville inte vara miljövän och slängde en tvättkorg av plast och metall, i plastinsamlingen. Jag ville hejda honom, berätta att vi inte kan göra så mot "djur och natur" som John skulle sagt.
Men jag lät bli, i rädsla för att skrika att han var helt jävla vidrig och att min son dör i cancer; "ditt svin".

Tänker att om jag bara är snäll,självuppoffrande, koncentrerad på mitt barn och inte på mitt ego, mina känslor och min oro för min framtid, då skall jag rikeligen belönas med att John slipper det här. Kanske blir han helt frisk och får stanna då? Snälla.... jag menar...JAG SKA VARA SNÄLL.

Tänker att allt jag knasat med i min bakgrund, jag menar allt skit, är det som drabbat John så hårt. Jag vill få det ogjort, men det är försent. han måste dö för min skit. Tänker så mycket magiska tankar att bara det i sig kan ses som synd...och synd är ju inte bra.....

Allt vidrigt i världen är cancer. Jag tror ju inte på ondska, med säkerhet existerar inte ondska, det vet jag. Det är skönt att veta. Ni kan fråga mig om ondska, jag kan om det. Det finns inte. Men cancer finns och så krig förstås. Men inte ondska. Undrar om Gud finns? Den är inte helt god då. Men troligtvis så är det slut på goda gudar. Jag vet att John kommer att finnas all tid. Vi kommer att mötas igen. Det vet jag nu. Det har jag just lärt mig, förresten. Jag fick förstå för ett par dagar sedan att våra händer kommer att mötas och att mina moderliga armar kommer att omfamna Johns fina, fina kropp igen. Då är vi friska - båda två. Cancer finns inte där. Allt detta känns skönt att veta. Det är riktig kunskap. Det är viktig kunskap.

John ville att vi skulle beställa änglastoff på nätet, sånt som Tingeling har, Då kan man flyga. Det vill han. Jag med. Vi surfade runt på nätet en kväll, på ett isolerat rum på Huddinge sjukhus. Vi fick mest träffar på olika teer, som vi inte vågade prova. Änglastoff, vart kan man få tag på det? Jag behöver det omedelbart, eller i alla fall snart. Blir ledsen att jag inte kunde fixa det åt John, då i januari. Jag borde fixat allt åt honom, mat han ville ha, saker han ville ha, uppmärksamhet han ville ha, tid han ville ha, böcker som skulle läsas, sånger som skulle sjungas, filmer som skulle ses.

JÄVLA SKITMAMMA, som inte räddat ditt barn från cancer och döden, jävla skitmamma.......
Varför gör jag inget, utan bara låter mitt barn DÖ, varför gör ingen något....VARFÖR?

Tänker att jag inte bara kan ge upp. Jag får ofta höra att jag på jobbet är en sån som visar att man inte om någon, någonsin får ge upp. Vem är jag som då håller på att ge upp om min egen son?

Hur kan jag känna att jag inte gett upp, men kanske ändå låta honom få dö?

(Mitt tidigare PS om inlägg verkade bara skrämma bort allas reflektioner, så jag raderar det....)
//Malin