Söndag den 26 Juli 2009 .
För två veckor sedan så släcktes vårt hopp. Vår älskade John kommer att dö. Vi båda skriver det här för att vi ska kunna läsa det. Vi skriver det som ett minne till John att ta med, och ett minne till Ellen och oss själva.
Tankar från pappa:
Jag viskar orden för mig själv men de känns overkliga. Du kan inte lämna oss, vi skulle ju gå till skogen och göra pilar till din pilbåge. Äta picknick på vår hemliga plats. Jag skulle visa dig världen och hälsa på kusinerna nere i Australien. Lära dig hur du knyter dina skosnören och ta dina första simtag. Hålla dig i handen på väg till din första skoldag eller den dagen vi åker tvärbanan upp till söderstadion och ser din första bajenmatch. Vi skulle ha ett liv tillsammans och dela glädje och sorg. Vi fyra i familjen. Det blir inte så.....
Du ligger bredvid mig i sängen och sover i ett rus av morfin. Det håller smärtan borta.
Vi hjälper dig att sova med hjälp av mediciner. Det håller din oro och ängslan borta.
Jag kysser dig på pannan, säger att jag älskar dig men du ger inget svar tillbaka. Jag läser högt i dina favoritböcker men jag vet inte om du hör, jag tror att du hör, jag vill att du hör. Jag droppar ett par droppar vatten på dina läppar och du smackar lite lätt. Du är fortfarande med...
Jag håller din hand och kanske kramar du den lite?
Slutet är nära, allt för nära. Jag vet inte vart du är på väg, men jag viskar i ditt öra att allt är ok. Mamma, pappa och Ellen är OK. Jag ljuger naturligtvis. Känner du av det? Vi kommer att vara med dig till slutet men den sista resan gör du själv. Vart den än är på väg så kommer du resa själv. Jag frågade häromdagen om du var rädd och du svarade nej. Du behöver inte vara rädd för när du kommer fram så väntar farfar på dig. För du kommer ihåg vad du sa till mig efter att han gick bort. Du sa att Farfar softar och sitter och fikar med te-kamelen från Dr Snuggles någonstans på ett moln. Och kanske är det så, vi säger att det är så min vackra underbara John! //Pappa
Tankar från mamma:
Ett ljus fladdrar vid din bädd i natt.
Det kan hända att du inte längre är min efter gryningen.
Andetagen i ditt bröst är stundvis tunga och svåra, stundvis är de knappt synliga.
Jag håller lätt min hand på din mage för att försäkra mig om att du fortfarande är här.
Dina fingrar kan inte längre knyta sig samman med mina såsom alltid förut. Dina händer kan inte längre söka efter mig, smeka mina armar av kärlek, omtanke och tröst, såsom du brukar på ditt speciella vis.
Glimten i din blick har under lång tid hämmats av oro och smärta.
Dina ögon kommer slutas för all tid.
Skrattgroparna som spelade i ditt ansikte har sedan länge saknats.
Din hud vittnar om din tunga erfarenhet -ärr lyser rodnade på din grånade hud.
Du sprudlade ändå fortfarande, även i din omtöcknade kropp.
Men du ville mer - vi ville mer. Du fick inte.
Jag kan inte längre känna din doft. Men dina andetag kan snudda vid min kind.
Gnyenden, när du ber om vatten som din kropp inte längre kan förvalta, är förvillande likt ljudet när du säger mamma. Mamma - kanske behöver du inte mig längre efter gryningen.
Du kommer att dö och du kommer fattas mig. Du, som först gjorde mig till mamma- som lärde mig om att vara förälder - du finns snart inte längre.
Jag ville lära dig om solidaritet och kärlek, istället fick du lära mig om livet - och döden.
Jag kan inte längre förändra något.
Vackraste - om jag ändå kunde be dig stanna.
Men jag kan inte längre be dig. Istället: "Flyg, flyg mot oändligheten. Jag är säker på att våra händer möts där igen." //Mamma
All respekt, all tröst, all kärlek....allt, allt allt, allt, ALLT!.....vill jag ge er.
SvaraRaderaOch stora tårar rinner ned för mina kinder.
<3, <3, <3, <3
/Camilla Skogh
Jävla cancer.
SvaraRaderaÄlskade John..
SvaraRaderaMinns när du började hos oss på Månen, du ville hålla min hand,alltid ett steg bakom vart jag än gick, så länge du fick vara nära så var du trygg..Nu önskar jag att jag fick vara där och hålla i din lilla hand,följa dig till grinden och viska Hej då,kompis!
Kramar från Katja
Flyg John, flyg till oändligheten!
SvaraRaderaKram Petra
Fruktansvärt, Malin. Det allra sorgligaste.
SvaraRaderaJag gråter för er.
Hejdå John.
Kärlek och styrka till hela familjen.
Sofia (Klittmark)
John,du kommer alltid finnas i mitt hjärta och i mina tankar, dina bruna ögon och dina härliga skrattgroparna kommer jag alltid minnas. Hela universum är ditt.
SvaraRaderaHej då John, vi syns! Regina
Söta fina John. Farfar tar emot dej när du
SvaraRaderakommer till honom. Vi kommer aldrig att glömma dej.
Våra varmaste tankar till hela er familj och era
närmaste.
Kram
Malin T med familj.
Nu i ro slumra in
SvaraRaderaallra käraste John
låt en ängel ta din hand
bort till drömmarnas land
och låt tankarna fly
till en ny dag skall gry
Och en ängel du ser
när du i drömmen ler,
som i lysande prakt,
vid din säng står vakt,
och med en kyss på din mun
vaggar hon dig i blund.
Hejdå, John!
Kramar Petra
Sist jag träffade John sa jag "Vi ses igen, John", nästan som en besvärjelse. Och det var innan ni fick det ödesdigra beskedet.
SvaraRaderaVi ses John, fast inte i den här världen.
Och tack, Malin och Mike för att ni delat den här resan med oss visa bloggen. Jag vet att jag är förändrad för alltid.
Åh Malin, om man kan fortsätta leva? Jag vet inte.
SvaraRaderaIbland går det bra, ibland undrar jag hur jag ska kunna ta ett andetag till.
Folk säger ibland att livet måste gå vidare. Måste och måste - det går vidare, vare sig vi hänger med eller ej. Ibland är det skönt att det gör det trots att jag inte är delaktig. Slipper ansvaret en stund. Ibland undrar jag hur det går till - allt som gör livet värdefullt för mig är ju borta!
Just nu sitter vi i det svarta hålet, imorgon gravsättning och så är vi trots allt otroligt med i detta som vi läst om er. Vi var i er verklighet för två månader sedan och herregud, jag återupplever det igen och igen med dina ord.
För mig var det ändå det värsta, att se ens barn dö... det kommer att kommer både lättare oh annorlunda svåra stunder. Men för egen del har det trots allt blivit mindre helveteslikt nu efteråt. Och det är lite vilsamt, för det är så tungt att vara mitt inne i det som du är nu.
Jag vet inte om du begriper vad jag skriver. Vill du får du gärna skriva till mig igen. Det här är för tungt att gå igenom utan att ha någon att resonera med.
Det är mitt förnamn och sedan @sweetpepper.se
Kramar!
Det är med stor sorg jag läser era vackra ord som förmedlar det hemska och fruktansvärda budskapet om Johns tillstånd på bloggen. Ikväll o kommande kvällar brinner det ett ljus i vårt fönster för John och er andra.
SvaraRaderaHälsa John med en stor kram från Klara & resten av vår familj!!
Kram Pernilla Nordström
Vi tänker på er och hoppas att John har det så bra som det går, att han får bra lindring.
SvaraRaderaNi finns med oss hela tiden.
Många kramar från oss.
Lotta Petri Kalle och Malte
Jag läser om och om igen, går därifrån gråtandes, läser igen. Skriver en kommentar, gråter, suddar den. Jag vill skriva något som kan lindra er smärta och sorg. Men vad? Mina ord känns bara platta och innehållslösa. Maktlöshet. Frustration. Ilska. Sorg.
SvaraRaderaHemma i min dotters rum sitter dagisfotot uppe och det senaste halvåret har du John hållt kvar min blick en stund extra och jag har tänkt på din stora kamp i din lilla kropp. Snart är kampen och smärtan över. Var inte rädd John.
All värme till din familj. Ni finns ständigt i våra tankar.
//Lotta med familj.
Ni finns med i våra tankar hela tiden. Sänder många kramar till hela er familj.
SvaraRaderaMaria och Viktor
Malin, Mike, John och Ellen.
SvaraRaderaVi känner inte John så bra. Har bara träffat honom några gånger. En liten pojke som vår egen. Nyfiken, levnadsglad och full med energi.
Men efter att ha följt er kamp här känns det som om vi känner honom.
Vi beundrar ditt mod John. Vilken kämpe. Vår hjälte!
Vilka fantastiska föräldrar ni är Malin och Mike. Ni har funnits där för John och gett allt ni kan ge och lite till. John är inte rädd eftersom ni finns där. Nära, alltid. Han lämnar er nu. Det är för jävligt. Men han finns alltid här inom er och inom oss. Vi glömmer aldrig.
Hejdå John. Sov gott och dröm sött.
Stora kramar
Maria och Jocke.
För första gången går jag hittar jag er blogg och blir alldeles tom när jag läser era fullständigt ofattbara ord.
SvaraRaderaJag har tänkt så mycket på er sen vi bland annat träffades över en lasagne på Q84 tillsammans med dina föräldrar, Malin, och jag kan inte i ord säga hur mycket ni finns i mina tankar.
Jag och min familj finns där, idag, imorgon, om ett år eller när ni vill, om ni vill.
Krama John, Ellen och inte minst varandra
Jag läser med fullkomlig förlamande försåelse det ni så vackert formulerar.
SvaraRaderaVi träffades över en lasagne på Q 84 med Malins föräldrar på besök men ni och John gjorde ett avtryck.
Nu vill jag bara skicka våra tankar och vill att ni ska veta att vi finns där om ni vill, idag, nästa vecka, ett år eller när som helst.
Krama John, Ellen och inte minst varandra
Catarina
catarina.asplund@live.se
Hej då, John, far väl. Vi ses någon annanstans. Varma kramar till dig och din familj.
SvaraRaderaIda, Jaime, Leonel och Elisa.
Så outsägligt sorgligt.
SvaraRaderaJohn; Hej då och sov så gott. Är säker på att du kommer till ett bra ställe där man inte har ont.
Malin, Mike och Ellen; Jag tänker jätteofta på er och den sorg och livskris ni tvingas gå igenom. Gråt och krama varandra mycket och ofta.
Varmaste hälsningar från Annica med familj
jag läser eran blogg gång på gång, tänker på er så ofta o så mycke. Jag va i kyrkan o tände ett ljus o läste Gud som haver.. för er o lille John. Jag önskar att jag kunde skriva något som tröstar o stärker er men det finns inget, men ni ska veta allihopa att jag tänker på er.Kram Anna Forssander Bogren
SvaraRaderaKära fina, fina Micke och Malin! All kärlek styrka och tröst till er. Ta hand om varandra och låt andra ta hand om er.
SvaraRaderakram,
sara eklöf.
Med mycket sorg läser vi era vackra ord och kan inte hålla tillbaka våra tårar.
SvaraRaderaTack Micke och Malin för möjliheten att få följa er kamp genom denna blogg.
Farväl lille John och flyg,flyg mot oändligheten så ser du molnet där farfar sitter och väntar.
(som mamma och pappa skrev i sina tankar)
Våra varmaste kramar går till er, muchas gracias
Bárbara,Julián,Damián och Dariana
Tack Malin och Micke. För att ni delar med er av nuet med oss. Jag tittar på min Ivar, på alla hans ärr som också John har. Cancern ska vara död i min pojkes kropp, vad vi vet. Vi är lyckliga och utmattade, vi lever med ett steg ute i det vanliga livet, i vardagen. Och ett annat i en cancervärld som vi för alltid kommer att vara en del av. Det finns tunga dagar i nuet för oss också, vardagen och livet efter medulloblastom är inte alltid lätt att leva. Men jag får ha min pojke här. Hos mig. Jag kan lukta honom i nacken och leva med honom. Jag ska aldrig ta det för givet, Malin och Micke! Jag lovar. Irma, Greta, Tim, och nu John. Alla dessa familjer som saknar ett barn i baksätet på sina bilsemestrar och resor genom livet.
SvaraRaderaMalin och Micke. Vi tänker på er. Vi vet att varje andetag ni nu andas måste tas "manuellt" och att ingen kan hjälpa er, avlasta eller befria er från det som gör ont. Men vi kan hjälpa till med allt det oviktiga, allt runtikring som egentligen inte har något värde för er nu, men som ändå rullar på.
Matlådor? Promenader med Ellen? Deklarationer? Försäkringskassanblanketter? Räkningar? Tvätt? Städ? Märka dagiskläder? Tvätta bilen? Lämna blod? Ge en slant till Barncancerfonden?
Ingenting gör John frisk. Men vi andra som står runtikring mår bra av att få göra något för er. Det föds en kraft i sorgen och vanmakten. Låt oss ta den tillvara.
Skriv här på bloggen vad ni behöver, eller hör av er. Annacarin har alla mina kontaktuppgifter om ni tappat dem.
Vi kramar om er, tänker på er.
Helene, medmamma i medulloblastomvärlden
Tänker på er varje dag.....jag vet att ni får den bästa hjälpen ni kan få just nu och jag är glad för er och Johns skull att ni får vara hemma den sista tiden. Önskar bara att situationen var annolunda, att ni var hos oss och att vi fortfarande kunde göra något för John.....att det fanns hopp. Känner mig i alla fall priviligerad som har fått träffa John, er båda och Ellen, ni är verkligen underbara människor!!
SvaraRaderaMånga kramar från Sandra på Q84
Det är med sorg i mitt hjärta jag läser era ord. Jag tror inte jag har träffat någon sån unik och härlig liten kille som John förut. Han kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Det är så orättvist, fel, hemskt, ja helt fruktansvärt att lille John inte ska få vara kvar på denna jord, kvar hos er, hans kära och underbara familj.
SvaraRaderaJag tänker på er så mycket och hoppas att den sista tiden nu tillsammans med John ändå blir så bra som det kan bli...
Ta hand om varandra.
Ni kan väl hälsa till John från mig och grodan Bertil förstås...
Många Kramar till er
från Frida på Q84
Tårarna rinner ner för mina kinder...jag har inga ord. Jag tänker...vArför varför lilla söta John...varför ska han inte får leva på denna jord längre. Det är så orrätvist , fruktansvärt, fel, overkligt......
SvaraRaderaMycket styrka och kärlek till er.
Hej då John
Många kramar till er
feryal, Thomas, Elias och Imra
Ja Farväl John, Farväl... Vi ses i Nangijala.
SvaraRaderaVi gråter, med er för er. Varför måste livet vara så grymt. Hoppas att solens strålar kan värma er.
Våra tankar är hos er. /Kramar från Lisa, David, Agnes och Dante Q84
Det här livet är så orättvist och rymmer så oändligt mycket sorg...
SvaraRaderaKram till er och finaste lille John
Tårarna fullkomligt forsar ner för våra kinder, finner inga ord... Det gör bara väldigt ont i hjärta och själ.
SvaraRaderaVi minns John som en glad spillevink på dagis, mitt i rusning av hämtningen från dagis. Kommer ihåg chocken om första beskedet att han var sjuk, hoppades och önskade innerligt att allt skulle gå bra. Vi har sett er med den röda barnvagnen med både John och Ellen i men oftast på avstånd och tänkt att hoppas han mår bra nu. Vi fick höra idag att det inte såg så bra ut och hittade er blogg och nu sitter vi här och verkligen lider med er.
Till John:
Hoppas att du finner frid dit du är på väg och att du inte är rädd. Mamma, pappa och lillasyster är med dig nu och för alltid!
Det har varit en ära att få ha träffat dig och att vår Ella har fått leka med dig.
Ljus och mycket kärlek från oss.
Nina, Fredrik, Ella och Max
Jag läser återigen igenom er blogg.
SvaraRaderaAll denna smärta och de helvete som John och ni har behövt gå igenom.
En liten fin 3 årig storebror ska inte behöva göra det.
Jag är glad att han har haft sin fantastiska mamma,pappa och lillasyster.
Malte tror att han kan trolla bort sjukdomen och göra John frisk, det har jag förklarat är inte möjligt, men han kan trolla fram sina fina minnen av John som han har.
Kramar er alla hårt
Lotta Petri Malte och Kalle
Så otroligt tråkigt för John, att han inte fick stanna längre med er. Så rent orättvist att den smärta som sjukdomen som orsakat John ska sluta med att han får säga farväl. Den otröstlöshet som drabbar den som förlorar sitt barn är ofattbar. Men erinra er om den gjädje som John gav er under sin tid med er, den kan ingen någonsin ta ifrån er.
SvaraRaderaHar aldrig träffat nån utav er, men finns i perfiferin som moster till Johns kompis Malte. Önskar att det fanns rim och reson, att inte John - eller några små,oskyldiga barn alls - skulle drabbas av sjukdom och död. Skulle vilja kunna göra något, svänga ett trollspö och ta bort sjukdomen, göra John frisk igen, ge er alla tillbaka livet som det var innan. Gör det enda jag kan göra; sätter in pengar till Barncancerfonden nu ikväll. Och önskar er alla sinnesfrid, ro och ett fint farväl när det blir dags. //Catarina
SvaraRadera