Läser. Värker i kroppen. Trött. Försöker äta. ALLT påminner om John - drycker, leksaker, dofter, platser, musik, bilder, kläder, färger, shopping, bilen, rökt lax med romsås, filmer, armbandsklockan, biblioteket, caféer, barnvagnen, blått, hud, luften jag andas. Gosar med Ellen, som ringer till John med hjälp av att hålla sin lilla hand emot sitt öra. Hon säger: "John, inte va lessen". Ellen frågar oss vart John är. Inte oroligt, bara undrande. Jag undrar själv vart John är, vart är han och när fan kommer han tillbaka för att ta bort mörkret som lägrat sig?
Jag tvekar på om jag vill längre. Jag menar...borde jag inte vara med John, vilken mor följer inte sitt barn. Jag vill inte vara död. Men framför allt vill jag inte att John ska vara död. Han får inte vara död. JAG VILL BARA ATT JOHN KOMMER TILLBAKA!!!!!!!!!!!!! Smärtan är fullkomligt förlamande. Det enda jag vet är att den kommer att intensiferas, accelerera och under en lång tid vara en etablerad del av mig och min familj. En smärta och rädsla som förgör. Jag måste minnas då att ett beslut fattades i december 2008: att cancer inte skall få utplåna mer i vår familj.
//Malin
ps: till John: Det är sten-tomt här. Vi längtar efter dig. Om du letar, så är vi hos mormor och morfar i Mariestad ett par dagar. Vi kommer snart hem. Mark och Anna och Agnes tar hand om Hilma. Det är varmt och sol nu, som du och jag gillar. Det luktar inte lika gott i världen när du inte är här. Ellen mår bra. Men,---vi längtar efter dig. I bland har vi svårt att veta vad vi ska göra när du inte är med oss. Jag har lejonmamman med ungen med mig, vart jag går. Ibland ligger den i handväskan. Jag har ett apa-plåster kvar, ett lila, jag ska lägga det med lejonmamman, har jag tänkt. Du känns nära då. Jag behöver dig nära. Du är ju liksom min. Hörs snart igen. Älskar dig...åsså.
Kram din mamma
Jag har inget att säga. Jag är så ledsen. Allt jag försöker skriva till tröst raderar jag för att det låter pretentiöst eller känslokallt eller nått.
SvaraRaderaJag vill att allt var som innan
Kram
Tomas
Vill ju skriva en kommentar här. För att visa att jag varit här. Vill kunna skriva några tröstande ord, men fattar inte vad jag ska kunna skriva som kan ge någon som helst tröst i er stora sorg och saknad.
SvaraRaderaJag önskar er all kraft ni behöver för att orka vidare!
/Linda Lindholm
Kram till er alla. John finns hela tiden i mina tankar och ljuset brinner varje kväll.
SvaraRaderaJa, vad gör man, det är ju så hopplöst tomt och konstigt.
SvaraRaderaBra att ni åkt iväg lite, han är helt säkert med er på sitt vis.
Får ni någon ro ibland?
Kram
Har haft er så nära i tanke och hjärta, särskilt efter att vi pratade i telefon senast Malin. Tårarna kommer och går. Bönerna avlöser varandra.
SvaraRaderaPå kvällarna tänder jag och Oliver ljuset för John och er på balkongen och jag berättar om er.
Vet att ni vet att vi är många som bryr oss och som försöker göra det vi kan för att vara närvarande - samtidigt känner man sig så liten. Saknaden och smärtan är er och jag kan bara föreställa mig, inte förstå.
Försöker hitta en balans i att visa omsorg och samtidigt ge er utrymme - vill inte dra mig undan och vill inte bli påträngande.
Allt ni skriver och delar går rakt in i hjärtat på oss alla som läser.
All kärlek till er och jag önskar att ni får dagar med familjen och de allra närmsta som får betyda mycket för er.
Sara
Tänker på er, kan i inte heller hitta tröstande ord, som kan trösta på riktigt i denna sorg...men som sagt, tänker på er - varje dag.
SvaraRaderaKramar Therese (Agnes och Julians mamma)
Att förlora det bästa och finaste, sitt lilla barn.
SvaraRaderaOmöjligt att föreställa sig.
Jag vill bara tala om att våra tankar är hos er och John.
P.S I förrgår sa Malte att han och John hade många hemlisar och vad det var för hemlisar vägrade han naturligtvis att tala om.
Kramar Lotta med familj
Jättemånga kramar till er! /Lena
SvaraRaderaHåller med övriga. Vet inte hur jag ska kunna trösta. Men jag tänker på er.
SvaraRaderaKramar från Maria.
Ibland när jag tittar på mina barn så försöker jag tänka mig att en av dem skulle fattas oss, att en av dem inte skulle finnas...där tar det stopp. Det gör alldeles för ont att ens försöka tänka sig det, det går inte. Så tänker jag på er, ni kan inte bara skaka på er, svälja den obehagliga klumpen i halsen...för er är det den jävla verkligheten. Önskar så att er verklighet vore som min. Att när ni tänkt denna tanke, skakat på er, svalt klumpen i halsen och öppnat ögonen igen...så fanns han där. Busandes, skrattandes och full av liv....Ljuset brinner fortfarande här i Berg och kommer så att göra. Kramar Anna A.
SvaraRaderaJag har idag nåtts av det hämska besked att eran John inte längre finns. En stor bamsekram från mig och ta hand om varandra.
SvaraRaderaKram
Tina Lenntorp
Vi träffade John en gång. Han var en pigg kille som hjälpte Göran och mig på bröllopet vi fått förtroende att servera på. Jag var så imponerad att han orkade vara med till sena timmar, han höll igång och inte ett gnäll...
SvaraRaderaJag har läst eran otroligt starka blogg medans tårarna rinner hela tiden.Det ni går igenom går inte att fatta.
Jag pratade med din mamma idag,Malin.
Jag letar efter ord men alla ord blir så små..Jag hittade en dikt, som vi skrev på ett kort vi gjorde. Elisabeth sa hon uppskattade den och det kändes bra. Alla tänker väl inte som jag...men den dikten kunde jag stå för på något sätt.
Men som sagt...orden som man skulle skriva eller säga, de finns inte! Jag har tänt ljus ikväll för John och för er.
Styrkekramar!
Kerstin & Göran
Ps. det gick inte att infoga filer så jag skriver ned dikten. Vill du ha hela kortet så skickar jag gärna det med mail.
Jag står på stranden en tidig sommarmorgon.
Jag ser hur en segelbåt breder ut sina segel och styr ut mot havet
Jag står och tittar efter båten tills den försvinner i horisonten
Någon vid min sida säger: Nu är den borta
Men jag svarar Borta Nej!
Det är bara vi som förlorat den i sikte
Båten finns kvar bortom vår horisont
I samma ögonblick som vi säger; nu är den borta,
Då tar andra röster vid och säger:
Nu kommer den!
Författare:okänd
HEJ!
SvaraRaderaHar inga barn så jag kan ju inte exakt förstå vilket elände ni föräldrar och liten Ellen går igenom. Men jag känne rmed er och hoppas att ni fortsätter att orka trots att det ofattbara hände; ett barn gick bort innan sina föräldrar. Nää, inte är det Guds vilja inte! Så ond skulle han aldrig vara!
Anonym blogg-läsare