Blogg, terapi och kultur.....så här är det för mig nu.

Bloggande som terapi kan nog vara jävligt dåligt, men som minnesanteckningar fungerar det väldigt väl för mig. Kanhända känner man när man läser på vår blogg att det är för plågsamt, att man kommer för nära och till och med kan någon tycka att det är för utlämnande... Då får man helt enkelt bara låta bli att läsa! Det ÄR (läs: anses) utlämnande att berätta om smärta och död i vår kultur. Kanske kan vår blogg göra något åt den föreställningen.....

Snart har två veckor utan John passerat.

Jag tänker att jag inte känner någonting. Jag är bara tom. Jag vet inte ens hur det borde kännas längre. Har svårt att minnas någonting nu. Minns inte det som skett i vår, i sommar, för snart två veckor sedan, alldeles nyss. Jag blandar ihop saker jag tänkt, med saker jag sagt eller kanske sagt. Minns Johns liv rinna ur mina händer. Minns Johns röst ropa - kom mamma, vilket innebär att jag inte var där, just då, hos honom. Minns Johns rörelser och kroppens mönster när han sprang, hans fladdrande händer för att hitta balansen efter massa cytostatika. Minns hans röst och längtar outsägligt. John.....

Är ledsen. Gråter ibland. Men oftast känner jag gråt bubbla i kroppen, gråt som inte kan komma ut ordentligt. När gråten kommer får jag ont och vill skrika. När smärtan kommit tar kroppen bara över och slutar gråta trots att jag vill gråta, eftersom smärtan blir outhärdlig annars. Smärtan av gråten är så gränslös att kroppen inte kan ge tillträde för gråten. Den är inte fysiskt möjlig. Jag kan inte bära gråten, jag kan inte härbärgera den.

Är rädd också. Rädd för att livet ska kännas innehållslöst nu och framöver. Rädd att jag för alltid har förlorat upplevelsen av total hängivelse i skratt och lycka. Rädd för att förlora känslan av lycka och tilltro på livet som jag så ofta förut kunnat känna. Hängivelse - som gjort att jag förut vågat leva, vågat ta chanser, vågat vara nära andra människor. Hängivelse som gör att man kan leva livet fullt ut, livet som Malin, livet som gör mig till den jag är. Det liv som jag ville att John skulle få lära känna mer av. Jag är i fullständig skräck vid tanken på att mitt liv nu är för alltid förminskat och att jag blivit reducerad till något annat - nu när vi måste leva utan John- annat än i våra minnen.

Jag förstår att livet är jävla skört. Jag förstår att man inte kan äga det som verkligen betyder mest. Jag förstår att lycka inte är beständigt utan måste arbetas för, och återerövras. Men varför är smärta beständigt? Givetvis är den föränderlig, men den kommer att existera för alltid.

//Malin