Alla tankar om det kommande livet som du som förälder redan utformar vid vetskapen om att ett barn är på väg in i ditt liv - alla de tankarna är en språngbräda för barnets liv. Den språngbrädan började vittra sönder sedan John drabbades av hjärntumören som oundvikligen skulle förändra hans liv. Han skulle ovillkorligen bära med sig avtrycken från sjukdomen genom sitt liv - om han blivit frisk. Istället blev det vi - Mike och jag och Ellen som måste efterleva.
Hoppet och livet som togs ifrån oss -tomrummet frambringar en bottenlös saknad. Jag är rädd att tomrummet skall cementeras i mitt inre och för alltid utgöra en tyngd som styr över min kropp, min känsla, min tanke. Å andra sidan vill jag på intet vis missta taget om minnet och närvaron av John i mitt liv. Jag vill inte på något vis minska känslan i kroppen när han log mot mig eller strök mig över armen. Jag vill att betydelsen och avtrycken av John skall bränna som tatueringar i min själ och jag vill att okända människor ska se att han fattas mig. JAG är Johns mamma! Jag är Johns MAMMA! Jag ÄR Johns mamma! Jag är JOHNS mamma!
/Malin
Vi känner inte varandra mer än att vi har barn på samma förskola. Funderar ofta på vilka ord jag skulle välja nästa gång vi möts för att uttrycka hur ledsen jag är över er förlust. Jag har valt att låna några ord av Siv Andersson. Denna är till er Malin, Mike och Ellen.
SvaraRaderaTänker på dig
När dagen är tung och livet känns kallt
är det svårt att se en mening med allt.
Så ensamt det är att bära en sorg.
Men bördan kan lättas av andras försorg.
För tankar kan värma och ord göra gott.
En blick kan berätta att någon förstått.
Så känn att du har ett stöd här i mig.
För det ska du veta jag tänker på dig!
/Susann (Liam S mamma på solen)
Malin,
SvaraRaderaEr smärta lyser igenom varje ord du skriver och jag kan nästan ta på den. Det gör ont i mig att läsa om era känslor och upplevelser. Vi tänker på er och John varje dag. Det går inte en dag utan att vi tittar in på er blogg för att se hur ni har det. Det finns så mycket jag skulle vilja säga men jag finner inte rätt ord. Allt känns futtigt när det kommer till mina ord... kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig det ni går igenom. Måste vara helvetet på jorden. Jag hoppas och tror dock att ni kommer igenom detta fruktansvärda så hela som det bara går. Ni har visat på en makalös styrka genom allt ni gått igenom, otroligt starka är ni!
Stor kram,
Pernilla
Vi sitter i samma båt. Samma tomma trasiga båt, som kämpande försöker hålla sig flytande i saknadens och hopplöshetens vågor.
SvaraRaderaJag behöver igentligen inte skriva någonting, för du vet att jag vet.
Om ni vill ha kontakt så finns vi här, dag som natt.
Ni är inte ensamma, kom ihåg det.
santana_pygme@hotmail.com
Kram Victors mamma
DU ÄR JOHNS MAMMA! Såklart!
SvaraRaderaJag hade mina örhängen på mötet igår, på det ena står GUSTAVS och på det andra MAMMA. GUSTAVS MAMMA!
Så är det ju.
Vi kan ju göra något till dig med, med både Ellens och Johna namn på, om du vill.
Kram
Det knotrar sig på ryggen, minsta lilla hår känns som om det spretar rätt ut och jag får en klump i halsen som bränner...jag känner din, er smärta ända hit och rätt in i hjärtat. Mitt hjärta som mina barn bär i sina händer. Kan bara ana det du måste gå igenom, det du måste leva mitt i. Om något av mina barn skulle slitas ifrån mig... så slits ju även den delen av mitt hjärta bort...för alltid...
SvaraRaderaTänker på dig, er och John.
Stora kramar Anna A.
DU kommer alltid vara Johns mamma!!!
Tro inget annat!!!
Du är Johns mamma. Det syns på dig. Det är inte alla som har förmågan att se det bara. Stor helande kram till dig/er! <3 Linda Lindholm
SvaraRaderaskriver och raderar, tänker om
SvaraRaderaälskade vän, du är och kommer alltid vara Johns mamma.
Sara
Du är ALLTID Johns mamma o Micke pappa o Ellen.....Syster.
SvaraRaderaÅ jag är min dotters MAMMA som just nu måste ta konsekvenserna av en JÄTTESTOR operation med handikapp o förändringar i utseende.
Trots att jag sitter hos henne varje dag så känner jag en sån sorg över de saker jag nu VET är förändrade för henne.
Jag har henne kvar nu, ni har John i era tankar.
Idag tänker jag att allt går i små steg framåt oavett liv eller inte.
Så stora kramar till er
Catarina
Hej!
SvaraRaderaBesökte er sida för första gången i kväll. Har själv förlorat ett barn så någonstans kan jag föreställa mig vad ni går igenom. Du är alltid Johns mamma liksom jag är 4 barns mamma även om bara tre är synliga för alla. Du kommer alltid att bära med dig John i ditt hjärta. Kram Kerstin