Jag gråter bara nu efter begravningen. Och känner en tomhet som inte har något slut. Jag saknar Johns kropp, och ljud. Jag vill hålla honom. Jag vill leva med John. Jag är rädd för vad de här känslorna ska göra med mig och mitt liv, och med Ellens liv. Det enda jag vill är John! Den enda känsla som jag har plats för är John.
Idag ska vi till kyrkogården för att välja en plats för Johns grav. Hur väljer vi den?
Ellen har varit sjuk ett par dagar, Mike började igår och jag känner att jag har huvudvärk och ont i hals och kropp, jag med. Den nya influensan kanske tar oss om vi har tur...
Kom hem, John.
//Malin
Stooor kram! /Linda Lindholm
SvaraRaderaÄnnu en dag har passerat i den värld som jag kan föreställa mig känns helt overklig för Er nu.... Det är mörkt, det är kväll, det är natt.... vila, andas, sov lite... vakna och upptäck att ljuset återvänder och dagen trots allt åter gryr... å inget går att göra åt att det tar tid till dess Du, till dess Ni, orkar glädjas åt detta... och mycket, mycket annat.... ta den tid Ni behöver... Vi finns kvar här runt Er, alla vi som varit med Er tidigare! Styrka och uthållighet, tålamod, framtidstro och hängivenhet till livet... det önskar jag Er! /Annica
SvaraRaderaEn BAMSENATTISKRAM till Er!
Åhh älskade Malin.
SvaraRaderaVet inte vad jag ska säga.
Oroa dig inte för Ellen. Är hon lik sin mamma är hon otroligt stark! Tillåt dig att sörja, ha inte dåligt samvete för det. Jag gissar att det är en naturlig reaktion att bara tänka på John. Ellen är ju kvar hos er och känner er kärlek.
Jag förstår om du känner att du vill dö, jag skulle nog också vilja det... men jag är glad att du (och Ellen o Mike) är kvar här hos oss.
Kramar från Maria A
För 2 år sedan förlorade jag min son, jag var 20 år då och min son var 2. Jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna göra något inte skratta, inte prata, inte sjunga, inte dansa, inte springa, inte äta, inte gå. INGENTING! Men jag hade en son till att leva för, Alex som var 9 mån när han förlorade sin bror. Jag var nära ett självmord flera gånger, men jag började tänka positivt, ni kommer såsmåning om återhämta er bara ni har tålamod! För visst har ni underbaraste lilla Ellen, som får er att skratta, prata sjunga dansa, springa äta? Lev för varann och Ellen! För ni vill väl inte göra henne olycklig? John kommer alltid finnas kvar i era tankar självklart, men försök att fokusera på framtiden. Självklart ska ni sörja ibland, men jag lovar er att det blir allt mer sällan ju mer tid som går... Ni kommer att mötas friska igen! BAMSEKRAMAR från mig och Alex!
SvaraRadera