Lördagen den 12 september 2009.

När vi blev gravida med John hade vi väntat länge. Vi hade genomgått missfall och lång tid av längtan och oro. Till sist kom ett mycket glatt och länge efterlängtat besked: Det växer ett barn.

När John kom till världen var vi världens lyckligaste. Första tiden med en ny bebis var ändå svår och när jag tänker tillbaka på den tiden så kan jag minnas att omställningen var stor och inte bara fantastisk. Min farmor dog bara ett par veckor efter Johns födelse. John, John med sitt namn efter min farfar.

Längs med resan har jag växt till en mamma. John var tidig i sin utveckling, både fysiskt, motoriskt, psykiskt, kognitivt och verbalt. Det var nu spännande och gav sammanhang till livet med ett barn och nya frågor som ställdes. Ganska snart ville vi ha en Ellen. En Ellen som kunde ge mersmak av allt det här underbara.

Ellen kom, fortare än vi vågat ana. John var med. Med största nyfikenhet och hängivelse blev han en fantastisk storebror. Trots av graviditeten innebar att hans mamma naturligtvis var lite mer passiv än vanligt. Tillsammans växte vi till en familj.

Ellen föddes med ett hjärtfel som inte vill växa bort. Helt plötsligt kom en medvetenhet om alla oro man kan drabbas av som förälder. Undersökningar avlöste varandra den första tiden. Till sist kom besked om att Ellen skulle må bra, trots felet.

Sedan kom förkylningarnas och "dagissjukornas" tid. Ellen drabbades med förkylning på förkylning, redan sin första levnadsmånad. Öroninflammationer som inte ville släppa taget och kunde medföra hörselskador fick vi höra. Återigen - oro. Men syskonen hade stor kärlek sig emellan. John och Ellen. Vi mådde bra en hel sommar. Vi hade det faktiskt så fint som någon kan önska. Jag var stark. Jag älskade Mike. Jag och två vackra barn. Två barn med kärlek och respekt sig emellan och till resten av världen. Jag var medveten om min lycka. Är människor verkligen det tillräckligt ofta? Jag var det. I augusti 2008 minns jag att lade mig i sängen en kväll och sade till Mike innan vi somnade: "Jag är verkligen lycklig här i mitt liv med oss."

John och Ellens farfar dog. John fick förstå stor förlust. Mike fick aldrig ens tid för det. Det blev en sorg som endast fick stanna väldigt kort. Det skulle komma annat att sörja.

Kort därefter började John kräkas. Vi hade magsjuka hela gänget! Men därefter blev John inte bra. Han piggnade inte till. Han var trött, kräktes och ville inte äta. Historien därefter är redan väldokumenterad.

Mitt totala fokus i livet var nu inte bara min barn, rätt och slätt - utan John och själva livet, hans liv. Hans liv var mitt enda fokus. Hans liv var min enda vilja. Varje dag kom att bestå av kampen för hans liv. Vi kämpade stenhårt tillsammans, utan annat än stundvis återhämtning under nästan 8 månader. Det fanns inga pauser att fundera på hur livet var eller skulle bli, bara tid för kamp, mediciner och att ge lust och energi till John att fortsätta kampen. Tidig på sommaren var Ellen på hjärtkontroll och hjärtat var helt återställt. Hennes hjärtfel fanns inte mer.

John dog. Han försvann. Jag har ingen aning om var han är. Jag har ingen aning om var jag är. Jag vet inte hur jag ska ställa om mitt fokus: Johns liv. Jag har förlorat mitt hopp och mitt fokus. Jag har förlorat mitt barn, mitt fokus och min vilja. Det finns ingenstans att finna. Jag vill inte ens söka. Jag ser att det inte finns någonstans att finna.

//Malin