Tomheten djupnar, avståndet känns ibland längre och saknaden är outhärdlig. Fina John, det skulle vara annorlunda. Vi skulle sova nu tillsammans alla fyra. Du, i överslafen, Ellen alldeles under, "hon är ju liten". Hon behöver sin storebror. Vi behöver våran pojke, som log, kramades och "älskade oss, åsså". Du och Ellen skulle gå till dagis tillsammans. Du, med dina nya röda gummistövlar och din gröna ryggsäck som vi köpte i Lissabon, och Ellen i de röda gummistövlarna, som hon ärvt av dig. Du skulle hålla Ellen i handen, som du brukade: "lilla, lilla Ellen". Din nytvättade tröja med de röda flodhästarna hänger på tork. Den är tom. Allt är tomt. Du skulle välja vilken "kalas-skjorta" du skulle bära till kompisarnas fyraårs-kalas. Du skulle vara våran jämt. Du skulle....och vi....tillsammans.....
//Mamma
Vi tänker på er idag denna vackra, blåsiga onsdag i Stockholm. Vi finns på lite avstånd från er (Malins kusin, som också heter John, är min systerson och mina barns kusin). Vi har setts några enstaka tillfällen hos min syster under åren. Vi träffade aldrig er John.
SvaraRaderaSom du säkert känner till Malin, föddes vår son Viggo nästan samtidigt som er John. Två små, jämngamla killar i samma stad som borde leva sitt småkilleliv, med dagis, mamma, pappa och syskon, så som vår Viggo gör. Det som hänt er blir så påtagligt för oss och vi försöker förstå det oförståeliga, outhärdliga, oacceptabla som ni går igenom...
Vi beundrar er för att ni kämpat så och fortfarande gör det och för att ni delar med er så otroligt fint av er tid med John och även av er tid nu. (Jag har upptäckt den fina bloggen om John först nu) Vill bara att ni ska veta att ni finns med i våra tankar. Önskar att det kan hjälpa något litet att veta att många, många tänker på er och på er John - även vi som finns på lite avstånd.
Kramar från Helene Granström med familj
Tänker mycket på er, Malin, Mike och Ellen!
SvaraRaderaHar försökt att skriva vid flera tillfällen men kan inte finna orden för vad jag känner, sorg, smärta,ilska.. Varje gång jag läser er blogg så rinner mina tårar. Hur kan livets gång få vara så här?!
Vi har ett ljus tänt för John varje kväll och det kommer att få brinna en lång tid framöver.
Vi känner inte varann mer än att vi säger Hej! utanför Förskolan men det känns som om jag har lärt känna er via Bloggen. Tack för att jag/vi får ta del av den.
Era ord träffar mig direkt i hjärtat och bilderna säger så mycket.
/Caroline Jacob Loke och Sam
Hej, missade att det var igår!
SvaraRaderaTänker på er idag istället :)
Kramis
Tänker på er / många kramar / Therese
SvaraRaderaNi ska veta att jag tänker på er VARJE dag. Sänder er värme och kärlek! Kram
SvaraRadera