Vardagshjältar

Söndagen den 17 Maj

Två veckor har passerat med strålbehandling och vi fick komma hem på permission över helgen. Jag tror att hela familjen fick ny styrka och kraft av att få vara hemma ett par dagar för idag så har John haft sin bästa dag på flera veckor. Även om han fortfarande är väldigt trött och har ont i kroppen så går det åt rätt håll.

John genomgår sin strålbehandling på Radiumhemmet som ligger i en byggnad bredvid Astrid Lindgrens Sjukhus. Varje morgon kl 08.00 så rullas John iväg genom sjukhusets kulvertar. Vi möts av en steril miljö som är upplyst av lysrör. Färgen på väggarna doftar slitet 80-tal och pryds här och där av något obskyrt konstverk som jag antar inte får plats på sjukhuset. På vägen passerar vi trasiga sjukhusmöbler, vagnar uppställda med nytvättade sjukhuskläder och dörr efter dörr med någon funktion som får sjukhuset att fungera. Framme på Radiumhemmet så sövs John och blir placerad i sin position, på mage, med hjälp av en formgjuten madrass och hans huvud blir fixerat genom att han placeras i en formgjuten mask som "nitas" fast i britsen. Här ges inga marginaler för rörelse och felplacering. Själva strålningen går väldigt fort när han väl är på plats. Mamma eller pappa sitter utanför och väntar. Under narkos rullas John därefter tillbaka genom gångarna och till uppvakningsavdelningen där jag eller Malin sitter och vakar över honom tills han vaknar upp. Enligt strålningsschemat så ska John genomgå detta vid trettio tillfällen. Han har hittills klarat av nio och vad vi förstår så går det enligt planen utan några komplikationer.

Ibland så önskar jag att John kan sova sig igenom denna period i sitt liv. Speciellt de senaste veckorna när han haft så ont och varit så trött. Men så får vi ett leende eller hör John skratta och vi glömmer bort tiden för ett kort ögonblick. Glömmer bort vardagen. Vi får även tillfälle att skratta då och då när John klämmer ur sig något som "-Vi går och fikar! Nej ännu bättre, vi köper korv och går hem och grillar. Jag är skithungrig!" eller som igår i bilen "-AJ! Jävla banan!".

I helgen så ringde vår goda vän Magnus och berättade att istället för sin årliga kusinträff så har han och hans fru Marie planerat att ha en sommarfest med en insamling till barncancerfonden. Jag kunde inte hålla tillbaka mina tårar av deras initiativ och började fundera på hur underbara vänner vi har och hoppas verkligen att ni vet hur mycket vi uppskattar vad ni gör. A-K som startat en insamling på sitt jobb. Malins föräldrar som kommer upp från Mariestad en hel helg när vi ligger inne på sjukhuset och städar, lagar mat och tvättar våra högar av tvätt. Torsdags-Tomas som kommer förbi varje torsdag med god indisk mat och ett skönt samtal. Johns dagiskompisar Malte och Robin med sina härliga föräldrar som verkligen har engagerat sig och ser till att John kanske ler sitt enda dagliga leende när han får en teckning eller kort från er. Föräldrar som vi träffat några gånger i parken eller bara hälsat på som skickar sina tankar. Alla ni som lagat mat till oss och hjälpt oss i det vardagliga. Martin, Lotta, sylvia, Sara, Helena...Listan kan göras hur lång som helst. Rebecca, dina tankar och ord är så fina och även svårflörtade Ellen skiner upp när du kommer förbi, "Becca". Helena, tack för tidningarna som får tiden att passera lite snabbare. Hunden Freja (Danielle och Emma) som brevväxlar med John och skickar fina hundkort. Elin och Lelle som agerat barnvakt. Alla ni som bara gör det där lilla extra för oss, ni är guld värda!
Jag blir tårögd av att skriva det här, jag blir tårögd över vilket engagemang människor har och jag vet att jag glömmer att nämna flera av er men jag hoppas att ni inte tar illa upp utan känner att vi verkligen uppskattar all hjälp vi kan få och framförallt era tankar och ord. Även om jag kanske varit dålig på att säga det.

//Micke