Första strålningsveckans sista dag!

Fredag den 8 maj 2009.
Sitter just nu utanför strålningsbehandlingsrum 5 och väntar. Innanför dörren pågår strålningsbehandling. Det är min pojke som strålas. John. En liten, orolig pojke med en kropp fylld av smärta - en cancer som är stark- men inte oövervinnerlig! Denna lilla människa förs in i salen på en sjukhusbädd för att sövas in i något främmande. Kroppen flyttas sedan över på mage, naken, underviktig, med kalt huvud och fastkilas i en mask, med skruvar vid en brits. Sövd, ensam och naken i ett stort rum med farliga och livräddande strålar lämnas min pojke. John. Tidigare så livsstark och ovetande om lidande. Nu så svag, trött, orkeslös. Cancern sliter hårt i honom nu. Han mår mycket dåligt, som just efter sin stora hjärnoperation. Han sover största delen av dygnet. Ibland vaknar han till, av smärta, eller för att han är kissnödig eller bara för att prata lite. Ofta ledsen och gnyr, men så bränner han av ett 1000 watts leende och värmer upp i rummet.
En vecka av rädsla har passerat, en vecka av hopp har passerat, en vecka av kamp, en vecka av smärta, en vecka av oro och ilska. Så kom lördag, så kom mormor och morfar. John blev sjörövare och sängen ett skepp, ballongen ett svärd. Hela den svarta smärtan som landat och slagit sig till ro i Johns huvud, i mammas och pappas och Ellens magar försvann för en stund. Mormor och morfar hjälpte oss att hitta lek och lite vardag...och mat. Det värmer och hjälper!
Titttar ner på innergården på Astrid Lindgrens sjukhus. Det är vår! Jag gissar att det är sötbärsträd som blommar ymnigt. Våren hittade hit- med ljus, solstrålar, kanske ett ljus för John. Strålar för John!! Det är de goda strålarna säger en vis pojke, kusin Daniel. Låt oss tänka så.

//Malin