Overkligt

Tisdagen den 19 Maj

Rummet på sjukhuset har stora fönster som vetter mot E20. Utanför så flyter trafiken på som vanligt och även om jag sitter och ser på det som händer utanför så känns allting overkligt. Som om fönstren utgör ett skal mot omvärlden, mot verkligheten. Jag känner att jag själv skapar ett sådant skal och stänger ute omvärlden. Speciellt den senaste tiden när John har mått som sämst. Jag stänger av och stänger in mig för att klara av min verklighet. Jag känner mig ointresserad för det mesta, bryr mig inte om något som inte har med min familj att göra, blir asocial och pratar nästan inte med någon. Jag är trött på den här känslan, trött både fysiskt och psykiskt. Jag vill kunna ringa och träffa mina vänner och prata om hur bra en skiva eller bok är. Hur det går för mitt favoritlag i fotboll eller berätta vad våra semesterplaner är. Just nu är jag inte där. Det kanske inte är konstigt att jag stänger ute saker men jag är trött på det. Jag vill ha ett vanligt liv där vänner kommer hem och man kan sitta och dricka vin på balkongen och prata in på småtimmarna utan att vara orolig för att vi ska behöva sätta oss i bilen och åka in till sjukhuset med John.

Mitt liv och mina känslor åker berg och dalbana varje dag, varje minut, vid varje händelse och stund. Jag vet att det kommer att bli bättre, det måste bli bättre och när John ger oss sina leenden som blir fler för varje dag som går så vet jag och ser en ljusare tid i alla fall inom den närmsta framtiden. Sedan är det dags för att få svar för hur strålbehandlingen har gått, men mentalt så är jag inte där ännu. En sak i taget, en dag i taget...

//Micke