Onsdagen den 20 maj 2009.
Ska man skratta eller gråta? Utan vetskap om varandras mående, då vi inte orkar fråga varandra eftersom ingen av oss klarar av att bära ett svar, så upptäckte Mike och jag att vi just nu befinner oss på exakt samma plats i den mentala rymden. Tidigare har vi turats om att falla och att lyfta. Nu blåser det snålt runtom oss, vi håller hårt i varandras händer. Binder samman oss, utan språk, utan tilltal, men med blickar och handlingar som leder till en omfamning. En omfamning där vi alla fyra får rum, utan insyn och utan möjlighet att blicka utåt. Vi blir instängda i ett rum som vi skapat för beskydd. Ett rum som tränger sig på oss och som inte bara beskyddar, utan även skrämmer. Vi är nakna, tysta och rädda. Vi svävar just som Matisse berättar i sina bilder. Vi famlar efter varandras händer. Mina, redan ganska knotiga, smala händer greppar efter Mikes varma, kärleksfulla händer, efter Ellens nyfikna och oroliga händer, efter Johns medicinsvullna, längtande händer. Det är mörkt, det var länge sedan vi verkligen kunde se någonting. Det är tyst, det var länge sedan vi verkligen kunde höra något. Ingen annan existerar -kanske utanför, långtborta. Kanske finns det liv där, dit vi är på väg. Andras leenden som kan värma oss och som innebär fortsatt liv med glädje om seger. Eller så är precis så som vi är som mest rädda för, att ingen annan verkligen existerar, att ingen annan finns, att vi är ensamma i mörkret och kommer att bli kvar där. Tänk om slutet endast innebär en oändlig fortsättning på famlandet och rädslan.
//Malin
Hej Malin o Mike.
SvaraRaderaJag tror och hoppas verkligen att slutet kommer att bli gott och att det här kommer sluta med en stor seger!
Era tankar ger mig en ny syn på livet och har fått mig att uppskatta vardagen på ett helt annat sätt än förut. Jag förstår ju att det inte är någon tröst för er, men vill ändå säga det. Och återigen tacka er för att ni så öppet och naket delar med er av er tuffa vardag.
Kram från Maria.
Hej! Det finns egentligen inga ord. Jag vet inte vad jag ska skriva, vill bara säga att våra tankar är hos er i denna tid när ni kämpar så hårt. Vi tänker på er varje dag. Hoppas att behandlingen går framåt och att John mår bättre snart.
SvaraRaderaKram från Pernilla, Andreas, Klara & Elsa Nordström
overkligt och osannorlikt... vår John behandlades också för medulloblastom på Astrid mellan 2004-2006..De är så lika och känslorna ni känner hade vi också. Nä, det får inte vara sant!
SvaraRaderaDet måste gå bra nu, det måste!