Ikväll hade vi några goda vänner på besök. Saknaden av John var så uppenbar men ändå lyckades vi ha trevligt. Hur kan det vara så? Det är vissa som vi kan visa vilka vi verkligen är. Det känns bra, men det är tungt och jobbigt. Inte bara för oss utan för de som verkligen är nära. Det är inte bara vi som förlorat John. Det märks väl när vänner berättar om tillfällen med John som de haft. Det känns jobbigt men å andra sidan så otroligt bra. Att de har egna minnen med John som de berättar för oss, som lever kvar. Att de vågar! John var speciell, han släppte bara in vissa i sitt liv. Att höra deras berättelser gör ont men känns så bra. John lever vidare, inte bara i våra minnen utan hos så många andra. John hade en kompis på dagis som heter Björn eller Björne som John sa. En tänkande liten krabat som kommer ihåg John som sin kompis och i sin värld kanske tror att John ska komma tillbaka. Jag tänker ofta på barnen som har förlorat en vän. De är unga, de kommer att glömma. Men de är ändå så pass ”gamla” så pass tänkande att de vet och kanske förstår att John inte kommer tillbaka. Men de kan ändå inte förstå. Ingen kan förstå. Varje gång jag lämnar Ellen på dagis och stöter på Björne så pratar jag lite extra med Björne. Han är speciell och ibland tänker jag på de två tillsammans, växa upp. De skulle bli kompisar, riktiga kompisar…jag gråter…
Vi säger att John inte kommer tillbaka, visar Johns grav, men det är för svårt för barn. John skulle kunna dyka upp framför en buske vilken sekund som helst. Den världen lever de i, vilket känns skönt. De behöver inte veta mer. De tror…Hoppas…
Jag och Malin har arbetat med att bygga upp en mask mot omvärlden. Vi blir bättre för varje dag. Vi lämnar Ellen på dagis, pratar med folk, försöker göra saker. En del tror säkert att vi gått vidare. De kanske har rätt, de kanske har fel. Vi kommer aldrig att kunna gå vidare, vi kommer aldrig att kunna leva. Vi kommer aldrig att bli hela. Vi kommer att jobba på vår mask, bli bra på att visa vad som förväntas i vissa lägen. Men vi kommer aldrig att gå vidare. Leva med att John är död, jag vet inte. Det låter enkelt… Jag träffar föräldrar som förlorat sina barn för flera år sedan. De går inte vidare, för det går inte att gå vidare. Det kommer alltid vara en känsla, en tomhet som inte går att ersätta med arbete eller med någon ”hobby”. De som inte vet hur det är vet verkligen inte hur det är. Det går att föreställa sig kanske.. men det finns ingen möjlighet att förstå. Det är människans sätt att försvara sig. Jag har upplevt det under hela Johns sjukdomsperiod. Vänner som inte vet hur eller vad de ska säga och inte höra av sig alls. Jag blir arg, besviken men på något sätt förstår jag er. Sjuka barn är inte lätt att prata om. Döda barn är inte lätt att prata om. Jag har varit i chock i nio månader. Sedan dog John… Det finns så många som jag inte pratat med, som bara försvunnit. Jag är besviken men en del förstår dem. Vem vill prata om döden? Allt är infekterat, allt är smutsigt, tänker att jag måste gå vidare, att cancer inte ska ta mitt liv med. Hur ska det vara, att gå vidare i livet med andra mål? John kommer inte tillbaka .. Om jag träffar någon som inte vet vad som hänt så vet jag fortfarande inte vad jag ska säga. Jag kan inte säga att allt är bra. Å andra sidan vill jag inte ljuga. Det blir bara konstigt…
Jag flyr ofta in i Ellens värld, det är min räddning. Ändå kan hon inte vara något substitut för John. John var John, Ellen är Ellen. Förut hade jag båda, nu har jag Ellen. Jag har förlorat det mest värdefulla i mitt liv. Jag har kvar det mest värdefulla i mitt liv.
Vissa säger att tiden läker alla sår. När någon säger det till mig så vet jag inte vad jag ska säga. Smärtan, saknaden av John kommer alltid att finnas i mig som ett extra lager av skinn. Som en stor del av mitt hjärta. Självklart förstår inte alla hur detta känns. Det är bra. De som förstår har själva en sorg i bagaget. Jag räknar inte med att alla ska förstå. Jag vet, jag har förlorat många vänner under Johns sjukdomstid. Efter att John dog. Men jag förstår på något sätt. Alla kan inte vara stöd.
December kommer upp. En svart månad för oss… Diagnosen på John, chocken, tiden på sjukhus, julafton på Q82, nyårsafton på infektionsavdelningen…. Jag gråter när jag tänker på det. Vill inte ens uppleva och fira december med lucia som John missade för att han kräktes den dagen… Vi kommer ihåg, skjuter det åt sidan men vi vet att vi måste gå igenom det. Så många tankar, så mycket smärta och nu sorg. Så mycket som ingen vet.. Ändå måste Ellen få en så ”normal” uppväxt som vanligt. Det kommer att bli svårt… vi kommer att behöva hjälp, vi bryter ihop, men ändå finns vänner för oss. Vi behöver, vi kan luta oss, gråta i famnarna hos er…. Ni håller oss uppe!
Tack!
//Mike
Jag är en av dem som inte på riktigt kan förstå... Jag tror mig kunna ana. Jag tänker tankar om att jag skulle förlora mitt barn. Jag gråter. Jag kan inte tänka tankarna fullt ut...för något sätter stopp på tankarna. Någon spärr faller ner mitt i tankarna och de går inte att tänka. Jag kan inte fullt förstå. Jag tror mig kunna ana... Alla är vi olika. En del vågar inte möta den verklighet som blivit er verklighet...förmodligen beror det inte alls på att de inte är "era riktiga" vänner...snarare att det liv som de levt har format dem till de personer de nu är och alla är vi olika... De kan helt enkelt inte möta döden, cancern...som tar barns liv...som tagit Johns liv... Men John lever kvar! Han är en ängel! Han är med er på sitt vis! Det är jag säker på! Tiden läker inte alla sår.. MEn vårda såret.. <3 Tror mig kunna förstå att ni står inför en tuff månad...december... Ta hand om varandra, vilket jag är säker på att ni gör! Med kärlek, Linda Lindholm
SvaraRaderaMike o Malin
SvaraRaderaDet är så otroligt sorgligt att läsa att ni förlorat vänner pga er sorg, som om inte sorgen är nog. Jag hör till dem som har lite svårt att förstå att man lämnar sina vänner då de har det som svårast. Samtidigt vet inte jag hur jag skulle reagera om vi stod öga mot öga. Skulle det kanske bli tjockt i halsen, skulle jag inte kunna få fram ett ord? Jag vet inte.. Jag tror inte det. Men jag vet inte.
Ibland känner jag när jag skriver här till er, att jag är inte värdig.. vad vet jag om sorg, vem är jag att försöka förstå och trösta?
Men jag gör det ändå. För jag hoppas att det kanske tröstar. Tanken har slagit mig många gånger att ni kanske blir mer ledsna av det jag skriver (som om det vore möjligt). Men jag tror ändå att det är bättre än total tystnad. För jag tänker ju på er, mycket, och hur ska ni veta det om jag inget säger!
Jag läser det ni skriver, tar in, gråter, blir arg över hur orättvist det är, undrar varför det måste hända, blir rädd att det ska hända mig, känner mig hemsk för att jag är så själviskt mitt i er sorg, stänger av datorn och ger mina barn extra uppmärksamhet. Sen försöker jag tänka bort det. Det är ju en lyx "vi andra" har.. att vi kan stänga av det en stund. Sen tänker jag visserligen på det mycket, men jag tar liksom inte riktigt in det, det är för jobbigt. Precis som du skriver... vem vill tänka på döden.
Jag tror att det är många som tänker på er varje dag men inte vågar säga något. Jag är ju själv rädd att det jag skriver ska låta själviskt, dumt eller vara mer sårande...
Jag hoppas de tar mod till sig, snart.
Stor kram från mig
Maria A
Älskade fina Mike och Malin,
SvaraRaderadet ni skriver går så djupt så djupt, det vet ni redan. Tårarna rinner många gånger om och tankarna och bönerna handlar många gånger om er.
Mitt i min vardag finns också ni.
Låt maskerna fortsätta falla när vi ses och pratar, fortsätt dela.
Vänskapen och kärleken till er som familj klarar det och blir snarare starkare när vi vågar vara svaga tillsammans, när vi vågar blotta oss och vara människor.
Jag hann inte träffa John mer än någon enstaka gång, men jag lär känna honom genom er och vill fortsätta lära känna honom genom er.
Så känn när vi ses, pratar och kramar om varandra att ni får vara de ni är oavsett.
All kärlek
Sara
Så fantastiskt vackert och ärligt skrivet, Mike! Och så sant. Det går inte att förstå. Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur det känns innerst inne i er. Men jag känner er smärta och er sorg, genom de ord ni skriver och de gånger vi springer på varandra. Det går rakt in i hjärtat och gör ont, fysiskt ont, så tror jag alla känner som tar del av ert liv här i bloggen och i verkliga livet. Och det är sant det du skriver, att det är svårt att veta vad man ska säga när vi ses. Det är så mycket känslor när jag springer på er, som senast på Diesel - glädje över att se busiga lilla söta Ellen virvla runt på Dieselverkstaden, sorg när jag ser er smärta och ledsenhet som lurar under den lugna ytan och lite panik över att inte hitta de rätta orden, inte veta vad som är OK att säga och inte säga. Man vill inte såra, inte säga plattityder, inte verka oberörd, inte vara för mycket på nåt sätt. Jag känner ju inte er och kände inte John mer än att jag träffade honom på dagis när jag hämtade och lämnade Klara. Men precis som nån nämnde tidigare, jag har lärt känna honom genom er blogg och han var en otrolig liten kille! Fast jag inte känner er, så känner jag med er. Varje dag. Varje kväll när jag går in på bloggen för att se om det kommit några nya inlägg från er... Ni finns i våra tankar hela tiden.
SvaraRaderaKram, Pernilla
Kära Mike - vi känner inte varandra så bra men jag har kommit Malin nära under det senaste halvåret och har följt och följer er sorg och kamp. Så jag kallar dig "kära" ändå.
SvaraRaderaMånga tankar och känslor kommer till mig när jag läser det du skriver. Att ni har gått vidare tror jag inte. Som du skriver tror jag inte att man kan "gå vidare" från den största förlusten. Era masker kanske, i sin "låtsashet", ändå kan vara små pauser i sorgen, även om det handlar om sekunder, minuter?
Vänner och bekanta som försvinner i en pressad situation är ett fenomen som alltid har förbryllat mig. Jag tror att dessa personer dels tillskriver sig själva en alldeles för liten betydelse och samtidigt en alldeles för stor betydelse. För liten för att de inte inser hur viktiga de är, bara genom att finnas till. För stor, därför att de tror att om de råkar säga något "fel" så skäms de så för det, att de tror att det är slutet på världen. Så är det ju inte.
Har tänkt på er extra mycket såhär när vi närmar oss jul. Hur det måste ha varit för er för ett år sedan... . Jag kan inte föreställa mig - och tror som jag & Malin pratat om att det inte är meningen att man SKA kunna föreställa sig - den största ångesten, den största sorgen.
Med varma tankar och mycket kärlek / Jennie
Micke!
SvaraRaderaDet är oftast jag och malin som pratas vid, det kan gå veckor emellan men sen varar samtalet i flera timmar. Jag och Malin riktiga pratkvarnar, du lite tystare lite svårare att komma intill därför är det smärtsamt att läsa om de som vikit från din sida när de allra mest behövdes. Alla människor reagerar olika på sorg, smärta och saknad men det hjälper ändå inte den som står mitt uppe i ett känslokaos. Den Micke som du var innan du fick två underbara barn - den är inte samme som idag. Människan Micke efter den 12 december kommer för alltid att vara förändrad, liksom den 17 december för mig är en dag som jag alltid lider mig igenom. De vänner som inte klarar att hantera att ni inte helt är de samma som för ett år - ja, vad skall man säga - sorgligt men tyvärr tror jag ni är långt ifrån ensamma om detta. Problemet kommer aldrig att ligga hos er och har de själva valt att stiga åt sidan i en situation där de verkligen skulle varit där - då kanske de inte förtjänar att vara era vänner. Jag har ingen förståelse för vänner som inte finns kvar. Ett telefonsamtal innehållande ett fåtal ord - ett kort som kommer på posten - med orden vi finns för er när ni vill - det räcker långt. Under året som gått har skadan redan skett och kraften att reparera räcker inte till när ni har fullt upp med att ta er igenom varje minut, varje dag. Under samma år har andra vänner klivit fram och visat sig vara riktiga klippor - ta vara på dem och fördjupa den kontakten! Hemma hos oss har det inte riktigt sjunkit in att John inte finns kvar i Stockholm - vi pratar om honom precis som vanligt och häromdan kom jag på mig själv att fundera över vilken julklapp som skulle kunna passa lillkillen i år. Lucia, jul, födelsedagar som kommer alltid lika svåra - iår skall vi göra vårt bästa för att ge Ellen en riktig kanonkul jul hemma i Sörtorp. När ni vet att Ellen har det bra får ni en möjlighet till eftertanke - en promenad eller kanske bara sova en stund, timmarna på julafton kommer att gå förbi även om det är jobbigt vi finns där och hjälper er igenom dagen sedan är det dags att ta itu med nästa dag och nästa dag. Vi har inte möjligheten att finnas tillhands för er så mycket i er vardag uppe i Stockholm - men vi kommer alltid göra vårt bästa för att finnas till hands för dig och Malin när än så ni behöver.
Kram Eva, Patrik, Albin och Stina
Jag blir glad av att läsa att du pratar med Björn om John. Jag tror att han gärna vill minnas.
SvaraRaderaDet som hänt känns fortfarande obegripligt. Kanske är det därför vissa försvinner eller inte hittar orden. Kanske förmår de mer om ett tag. Hoppas det.
Allt gott,
Kicki
Hej Micke.
SvaraRaderaVi känner inte varandra, kanske vet du vem jag är. En barnbomskompis till Elin, som på så vis lärt känna Malin. Jag kände inte heller John, men på något sätt har du och Malin fått mig att "känna er", och vilja vara delaktig. Jag är en av dem som aldrig riktigt kan förstå, bara ana. Ana er smärta, er sorg, er förlust, er tomhet.
Jag känner stor smärta när jag hör att dina, era vänner inte finns där. Jag försår inte detta. Jag vet att det är så, att alla inte finns där, men jag förstår inte. Visst är vi alla olika och har olika uppfostran, erfarenheter och livsöden som format oss och vårt sätt att bemöta, reagera och agera.
Jag kan förstå att man är rädd att säga fel saker, rädd att göra er mer ledsna, göra mer skada än "nytta". Jag har också tänkt dessa tankar, jag som inte "kände" John, vem är jag att trösta. Nästa stund tänker jag att vem ska göra det om alla är rädda för att såra, göra fel. Så jag bestämde mig, jag vill finnas här för er, för dig!
Jag önskar av hela mitt hjärta att "folk" ibland kunde lägga "sitt eget" åt sidan, ta ett kliv frammåt och bara finnas där. Om så bara för att ge er en kram, inga ord behöver ju sägas, finns ju inga som är bra....heller inga som är "dåliga".
Önskar att de du skriver om tar mod till sig och hör av sig, finns där för dig, för er, snart.
Varma kramar Anna A.
Micke, Malin och Ellen! Jag önskar och önskar att allt kunde bli som det var för er, med John och vänner och livet.
SvaraRaderaJag och min familj tillhör ju eran periferi som vänners vänner, och känner att jag lärt mig så mycket av er och ert sätt att vara under hela denna tid. Har alltid uppskattat ert sällskap de få gånger vi setts innan Det Stora Hemska, men ändå ofta varit tveksam till hur mycket man får "finnas" till hands som "avlägsen vän" under svåra perioder. Inte för påträngande, och inte för undflyende. Kan tänka mig att dessa tankar finns hos alla. Men ni har alltid gjort allt enkelt, med er generositet och ärlighet, och tagit er tid att svara och berätta. På något konstigt vis är det som att det är NI som funnits där för alla, även för oss i periferin! Jag hoppas att all den besvikelse och sorg ni känner nu, finner en väg ut - till Något, kanske till återuppbyggt förtroende, nya vänner och/eller återförening med gamla.
Och jag hoppas att alla de som står er närmast kan bära er vidare genom detta hemska, och jag vet att vi som står lite längre bort finns här om ni vill och orkar. Jag har sagt det innan: ni har ingen som helst skyldighet att återgälda någonting, er energi behövs till annat. Sorgen kommer för alltid vara där, jag vet, och jag tänker på er mycket mycket, och vill skicka värme, styrka och mod.
Många kramar / Therese, Martin, Agnes och Julian