Man kan lockas att tro att knivmannen och cancer tog slut där - att knivmannen gav upp, var nöjd, vände åt ett annat håll. Till och med vi trodde att kampen var förbi, att vi skulle få stanna upp. Men nej, han jagar i våra hälar ännu. Kniven har dragit över oss, oss tre som är kvar. Såren på vår hud är oläkbara. Vi har svårt att springa nu. Vi blöder. Jag och min livskamrat bär nu tillsammans det barn vi har i behåll, i våra armar. Vi bär barnet för att skydda det med våra kroppar. Vi bär också en gemensam kunskap om att en knivman förföljer oss - för resten av livet. Vi kommer oupphörligen att hemsökas av denne knivman. Cancer och knivmannen lämnar inte den familj som fastnat i väven. Tiden kommer inte att hjälpa. I vår familj fattas ett barn. Den förlusten blir inte lättare att utstå. Någon som saknas blir inte mindre frånvarande för att tid passerar!
Jakten är inte över. Knivmannen ger aldrig efter. Knivmannen besöker även andra. Andra, som jagas genom det som kallas livet. Någon säger att knivmannen tappar fart. Kanske ökar knivmannens avstånd till vår familj ibland. Stundvis märker vi att vi får små pauser för att hämta andan. Men knivmannens skugga omger oss ändå av ett mörker och återkastningen av ljus från knivbladet bländar ändå.
Vi kan fortfarande springa.....! Någon berättade om en knivman. Jag har följe med knivmannen.
//Malin
Jag minns det som igår, tågresan till Stockholm, där vi skulle hämta Elin och fira att hon blivit fru. Eva ville säga något, börjar berätta. Tårar nerför våra kinder. Glädje för att det inte var vi, sorg och förtvivlan över att det var ni.
SvaraRaderaEn helg av tankar och hopp. Hopp om att det kommer gå bra. Tankarna fortsatte när vi kom hem. Jag tog kontakt med dig Malin för att försöka vara ett stöd.
Det gick inte som vi hoppades. Tankarna vi inte ens vågade tänka blev plötsligt verklighet.
Det enda vi kan göra nu är att fortsätta vara ett stöd. Hoppas på fler andningspauser. Ni har mitt stöd nu och för evigt.
Varma kramar
Maria A
Jag tycker om din liknelse av Knivmannen, den målar upp en sanning som vi bär med oss... i min bok skriver jag en annan liknelse när Stefan berättat att Ivar är färdigbehandlad...Vår sanning är en annan än er, vi har vår pojke här och har ett ansvar att vara lyckliga nu...men den känslan lyser ofta med sin frånvaro när utmattningen tar plats/Kram Helene;
SvaraRadera"Ett lugn lägger sig över familjen. En viss känsla av frihet är här. Men den där lyckokänslan – den där känslan av att ha gått i mål och få sträcka upp armarna och vråla av lycka – den vill inte infinna sig. Det känns som att vi har sprungit ett maratonlopp med en tung ryggsäck på ryggen och med för trånga skor. Vi snubblar äntligen över den efterlängtade mållinjen, orkeslösa och utmattade. Till skillnad från andra maratonlöpare vet vi inte riktigt om vi är i mål. Vi kanske måste fortsätta från liggande ställning och upp i springläge igen, för ett nytt maraton, med en ännu tyngre ryggsäck. Jag vet inte om jag orkar springa vidare. Jag vet bara att just nu skriker ingen åt mig att springa, någon säger att vi nog är i mål nu …
Skönt är det att slippa springa vidare nu i alla fall. Jag hoppas att vi kan få ligga kvar här på mållinjen en stund. Samla kraft och befrias från ryggsäcken. Kanske kan vi orka resa oss upp och sakta promenera därifrån? I fotriktiga sandaler."
Att vara med om det ni varit med om, det ni är med om....önskar man ingen annan. Samtidigt önskar jag av hela mitt hjärta att det inte vore ni!! Att ni inte behövt leva med, genomleva eller efterleva...inte behövde leva med denna omänskliga saknad, att du aldrig behövt känna denna jagande känsla, denna tomhet, denna längtan efter din älskade John....
SvaraRaderaTittar på bilderna av John, denne lille livsnjutande kille, som fattas er.... har svårt att föreställa mig er sorg... vill inte, vill ju inte att det ska vara ni, vill ju inte att det ska vara någon annan...samtidigt...
Tänker på dig, er, John varje dag.
Ljuset brinner och kommer så att göra!!
Finns här!!
Stora kramar Anna A.