John och ljus i mörkret den 13 november 2009.

Vi tänder ljus för John varje dag på vår balkong. Vid skymningen tänder vi och sedan brinner det hela natten in till tidiga morgonen. Det ger tröst.

Vi har ljusen vid graven tända i stort sett hela tiden. Vi är där och besöker hans minnesplats, tänder ljusen, om de tillfälligt slocknat, och ser om den ofta, ofta. Det ger tröst.

Vi skriver ibland en tanke eller några ord i den minneslåda vi har ställt vid graven. Idag låg en fin teckning till John där från en dagiskompis och ett syskon. Det värmer och ger tröst.

Det små tecken och avtryck som finns från nära och kära vid graven betyder otroligt mycket. Jag vill verkligen omfamna och tacka dem som delar minnesplatsen med oss. Det gör platsen, just som jag önskar, levande och betydelsefull. Det gör platsen till ytterligare en markör över en vacker pojkes liv. Åhh, vad det värmer i höstmörkret.//Malin

Älskar dig, John. Ellen talar massor nu, John. Du skulle njuta av det. Hon talar om dig och det du gett henne och det du lånat henne. Vi talar om dig...och om Ellen. Finaste du, det är helt annorlunda här, stenkonstigt - men också precis sig likt. Jag menar, du skulle gilla det och...... du skulle passa in.

Pram (Johns "Kram") //Mamma