Ikväll hade vi några goda vänner på besök. Saknaden av John var så uppenbar men ändå lyckades vi ha trevligt. Hur kan det vara så? Det är vissa som vi kan visa vilka vi verkligen är. Det känns bra, men det är tungt och jobbigt. Inte bara för oss utan för de som verkligen är nära. Det är inte bara vi som förlorat John. Det märks väl när vänner berättar om tillfällen med John som de haft. Det känns jobbigt men å andra sidan så otroligt bra. Att de har egna minnen med John som de berättar för oss, som lever kvar. Att de vågar! John var speciell, han släppte bara in vissa i sitt liv. Att höra deras berättelser gör ont men känns så bra. John lever vidare, inte bara i våra minnen utan hos så många andra. John hade en kompis på dagis som heter Björn eller Björne som John sa. En tänkande liten krabat som kommer ihåg John som sin kompis och i sin värld kanske tror att John ska komma tillbaka. Jag tänker ofta på barnen som har förlorat en vän. De är unga, de kommer att glömma. Men de är ändå så pass ”gamla” så pass tänkande att de vet och kanske förstår att John inte kommer tillbaka. Men de kan ändå inte förstå. Ingen kan förstå. Varje gång jag lämnar Ellen på dagis och stöter på Björne så pratar jag lite extra med Björne. Han är speciell och ibland tänker jag på de två tillsammans, växa upp. De skulle bli kompisar, riktiga kompisar…jag gråter…
Vi säger att John inte kommer tillbaka, visar Johns grav, men det är för svårt för barn. John skulle kunna dyka upp framför en buske vilken sekund som helst. Den världen lever de i, vilket känns skönt. De behöver inte veta mer. De tror…Hoppas…
Jag och Malin har arbetat med att bygga upp en mask mot omvärlden. Vi blir bättre för varje dag. Vi lämnar Ellen på dagis, pratar med folk, försöker göra saker. En del tror säkert att vi gått vidare. De kanske har rätt, de kanske har fel. Vi kommer aldrig att kunna gå vidare, vi kommer aldrig att kunna leva. Vi kommer aldrig att bli hela. Vi kommer att jobba på vår mask, bli bra på att visa vad som förväntas i vissa lägen. Men vi kommer aldrig att gå vidare. Leva med att John är död, jag vet inte. Det låter enkelt… Jag träffar föräldrar som förlorat sina barn för flera år sedan. De går inte vidare, för det går inte att gå vidare. Det kommer alltid vara en känsla, en tomhet som inte går att ersätta med arbete eller med någon ”hobby”. De som inte vet hur det är vet verkligen inte hur det är. Det går att föreställa sig kanske.. men det finns ingen möjlighet att förstå. Det är människans sätt att försvara sig. Jag har upplevt det under hela Johns sjukdomsperiod. Vänner som inte vet hur eller vad de ska säga och inte höra av sig alls. Jag blir arg, besviken men på något sätt förstår jag er. Sjuka barn är inte lätt att prata om. Döda barn är inte lätt att prata om. Jag har varit i chock i nio månader. Sedan dog John… Det finns så många som jag inte pratat med, som bara försvunnit. Jag är besviken men en del förstår dem. Vem vill prata om döden? Allt är infekterat, allt är smutsigt, tänker att jag måste gå vidare, att cancer inte ska ta mitt liv med. Hur ska det vara, att gå vidare i livet med andra mål? John kommer inte tillbaka .. Om jag träffar någon som inte vet vad som hänt så vet jag fortfarande inte vad jag ska säga. Jag kan inte säga att allt är bra. Å andra sidan vill jag inte ljuga. Det blir bara konstigt…
Jag flyr ofta in i Ellens värld, det är min räddning. Ändå kan hon inte vara något substitut för John. John var John, Ellen är Ellen. Förut hade jag båda, nu har jag Ellen. Jag har förlorat det mest värdefulla i mitt liv. Jag har kvar det mest värdefulla i mitt liv.
Vissa säger att tiden läker alla sår. När någon säger det till mig så vet jag inte vad jag ska säga. Smärtan, saknaden av John kommer alltid att finnas i mig som ett extra lager av skinn. Som en stor del av mitt hjärta. Självklart förstår inte alla hur detta känns. Det är bra. De som förstår har själva en sorg i bagaget. Jag räknar inte med att alla ska förstå. Jag vet, jag har förlorat många vänner under Johns sjukdomstid. Efter att John dog. Men jag förstår på något sätt. Alla kan inte vara stöd.
December kommer upp. En svart månad för oss… Diagnosen på John, chocken, tiden på sjukhus, julafton på Q82, nyårsafton på infektionsavdelningen…. Jag gråter när jag tänker på det. Vill inte ens uppleva och fira december med lucia som John missade för att han kräktes den dagen… Vi kommer ihåg, skjuter det åt sidan men vi vet att vi måste gå igenom det. Så många tankar, så mycket smärta och nu sorg. Så mycket som ingen vet.. Ändå måste Ellen få en så ”normal” uppväxt som vanligt. Det kommer att bli svårt… vi kommer att behöva hjälp, vi bryter ihop, men ändå finns vänner för oss. Vi behöver, vi kan luta oss, gråta i famnarna hos er…. Ni håller oss uppe!
Tack!
//Mike
