Onsdag den 30 september 2009
Lördagen den 26 september 2009
Döden finns runt omkring oss, den är nära. Döden skrämmer. Det är inte många som orkar hantera och prata om den. Det är likadant med sjukdomar. Jag har upplevt sjukdom och död på nära håll de senaste åren. Mina föräldrar och John. Jag har haft en tanke om att min kvot är fylld, det kommer inte hända något med de som finns kvar. I samma sekund så blir jag rädd. Det finns inga garantier. Vi är inte immuna.
//Micke
Tisdagen den 22 september 2009
Söndagen den 13 september 2009
Lördagen den 12 september 2009.
Onsdag den 9 september 2009
Krönika i Lidingö Tidning skriven av Helena Gohde
Det borde vara mot lagen att barn dör
Det som de länge hade kämpat emot som vilddjur var nu uttalat. Det fanns ingen behandling kvar, det helfarliga monstret var för starkt för den lilla kroppen och den stora sjukvården. Det var bestämt, beseglat och dessa ord kunde aldrig tas åter.
Men vad säger man till en treåring som snart ska dö? Som redan två veckor innan han dog hade sagt sina sista ord, och som sedan dess ekade tyst mellan väggarna i hemmet. Hemmet som hade blivit till en väntsal.
Vilka ord väljer man till den pappa som fått veta att hans barn har ungefär en månad kvar i hans famn? Tick, tack, hur lång tid är en månad? 31 dagar, 744 timmar, 714 240 andetag? Alldeles för länge för en liten kropp full av smärta och sjukdom. Alldeles för kort för att knappt hinna börja förstå vidden av det som är slutet.
Och hur talar man med den mamma som berättar att hennes barn har börjat ge bort sina leksaker? Som vill att mamma ska skriva kompisarnas namn under bilarna i samlingen, alla utom en – den finaste ville John ha själv. Och som sedan ber mamma att ställa undan dem, för att ingen ska röra dem förrän sen, efteråt.
Det sägs att barn i Sverige har i genomsnitt drygt 600 leksaker var. Men bara ett liv, som uppenbarligen kan tillåtas att bli så kort, alldeles för kort. Det känns instinktivt fel, som att det inte är tillåtet, att en treåring får bli så märkt av sjukdom, så snabbt. Det borde falla på sin egen orimlighet, för en treåring borde spralla runt och trotsa sina föräldrar i stort och smått. I drygt sju månader försökte John så tappert att trotsa den tumör som växte i hans lilla kropp.
Sista dagen han var på dagis var på lucia. Pappa frågade om de skulle ta med hans tomtedräkt hem. ”Vi kan ta den när jag kommer tillbaka”, sa han. Men i början av augusti drog han sitt sista andetag, med ett litet leende på läpparna. Han gick som den solstråle han kom. Och tomtedräkten låg kvar på dagis.
För de flesta är semestern slut nu och livet återgår till det vanliga. För familjen jag känner kommer det vanliga aldrig mer bli som vanligt igen. Det kommer säkert att kunna bli bra igen, för de är starka de två och har en liten fin tjej som helt självklart kräver att de ska gå upp på morgonen och fungera. Men nu när denna kamp är över kommer nästa att ta vid och när, eller ens om, den slutar vete gudarna.
För samtidigt som det är fullständigt orättvist vem som drabbas är det fullständigt rättvist, eftersom vilken liten treåring som helst kan drabbas. Så be till vad ni än tror på att detta inte drabbar er eller någon ni har kär. Och om det gör det, be för att ni har den styrka som mina vänner har.