Den kom och gick. Julen utan John.
Sorgen är svår alla dagar. Naivt tänkte jag så.
Så kom julafton, och jag kände din frånvaro så påtagligt.
En frånvaro så närvarande.
Ett barn med len hud saknades i mitt knä. Ett barn med stora ord och stora tankar fattades i sorlet kring julbordet. Ett barn med tindrande ögon fick inte möta tomten.
Ett barn med varmt hjärta saknades och vår förlust går inte att bära.
Jag gråter, tung gråt. Du - John: Det får inte vara så här!!
Ellens jul har varit varm. Men, den har ju inte varit "vår jul".
//Malin
Fina Fina Du, Fina Ni...
SvaraRaderaTårar o snörvel här nu. Jävla jävla skitsjukdom! Idag, nu inatt, när juldagarna tillsammans med söndag 27 december läggs i historiens arkiv och mellandagarna gör entré. I denna natt känns det så jädra bedrövligt, finns inga ord. Men ljuslågan brinner, den kämpar på och det är väl så vi, Ni, Du, jag, alla måste göra... vila i natten och invänta ljuset i gryningen.
Kraft, styrka, mod! Till Er och alla andra som behöver! Kramar!
Varma kramar skickar jag till dig Malin, till din familj. Tänker på er. På hela er familj som måste känna sådan saknad. Det är grymt.
SvaraRaderaMaria A.
Jag tänker så ofta på er och hur ni har det. Stor varm kram till er i ert kämpande för varje stund och dag.
SvaraRaderaCatarina
Tomhet, stor tomhet infinner sig i mitt inre. Kan inte ens ana den tomhet som du, ni känner...
SvaraRaderaOnt, det gör så ont i mig. Kan naturligtvis inte ana den smärta du, ni känner...
Å Malin vad jag önskar att livet inte vore just så här!!
Stora varma kramar Anna A.
Första julen utan er John. Från och med nu alltid utan John. Hur vet era kroppar hur de ska andas?
SvaraRaderaJag själv andas ut efter oron kring vår senaste MR. Inför svaret växer oron och känslan av maktlöshet. Vi vet ju vad ett återfall innebär, och vi vet hur bra vardagen är nu. För en kort stund skakas vår värld om, och allt det ni genomlever får jag känna av under nanosekunder. Så kommer svaret. Jodå, allt ser bra ut. Hjärna och rygg är fri. Befriande glädje, muskler i vila. Vardagen åter. En ipren mot migränen som kommer när jag slappnar av.
Bara tanken på det som är hela er vardag får mig att undra...hur skulle jag andas? Jag gissar att jag skulle behöva ta andetagen manuellt, och att de skulle vara grunda, som om de knappt nådde ner i halsen. Som om lungorna ständigt led brist på syre.
Om jag kunde andas med er skulle jag vilja det. Nu gör jag det jag kan. Jag tar mitt ansvar och njuter av att min vardag.
Jag kramar om er och vill att ni ska veta att tankarna går till er föräldrar, till Ellen och till John, så ofta.
/Helene