Julafton, den 24 december 2010.

Ellen leker med sin telefon: "Mamma, det ringer. Det är till dig." "Vem är det, då? frågar jag. "Det är John!"

I sina, sedan ett par år återkommande, lekar med "ellelonen" har Ellen ALDRIG tidigare sagt att John ringer.

Konversationen avslutas: "Vad tror du att han vill prata med mig om?" "Jo, mamma, han säger att han inte vill vara ensam mera!"

Det är så stora hål som ska repareras. Hur vet man om vart och hur man ska börja? Hur vet man om man har börjat? Hur vet man om man kommer någon vart? Å kan man vara säker på att det leder någonstans? Leder det dit man vill? Nä, för dit jag vill, är omöjligt!

1 kommentar:

  1. Mina tårar rinner...
    Finns här Malin! Finns här!
    Jag håller om dig på avstånd, bara håller om.
    Kan inte annat, önskar annat...

    Stor varm kram / Anna A.

    SvaraRadera