Förkyld. Tänkte just i förrgår att jag varit förvånans-värt frisk ett tag (kort tag). Men då kommer det och biter en i rumpan direkt! Förkyld och yr som fanken. Ändå fixat på balkongen idag, vinterfix. Andra år brukade John hjälpa mig med sånt. Har fina bilder från tidigare balkongfix. Det var sommaren 2007.
Bortom förkylning finns starka känslor av att vara utanför mig själv. I vardagen går jag runt och spelar rollen av Malin. Det är inte så j-la komplicerat - le, säga småroliga saker och var lite obstinat.... Men det är plågsamt. Jag vill inte låtsas vara mig själv. Känns som om det sitter en sufflerande Malin vid kaffebordet med vännerna, utanför dagis, på bussen och i telefon. Hon är hård, tillrättavisande och tuff - inte ens rättvis mot den andra Malin som kämpar för att få saker och ting, ord och mening att verka vettiga. Malin som dömer och Malin som kämpar och blir bedömd.
Malin som dömer - vet att ingenting kan bli rätt. Men tycker att man åtminstone kan fejka, för om man anstränger sig så är lidandet inte i närheten av svält, tortyr eller ens depression. Malin som dömer, nöjer sig inte med gott nog, eftersom förutsättningarna för att ha det bättre än så borde finnas. Malin som dömer vet att det finns avgrundshål, men tycker att man kan kan ta små steg och på så vis göra hålen möjliga att klättra ur eller gå runt, vilket som. Malin som dömer vet att man kan trilla dit när det känns mycket. Malin som dömer är skraj. Malin som dömer är otålig. Malin som dömer tycker att det är dags att ta sig i kragen. Malin som dömer är stenhård.
Malin som kämpar - känner svaghet, Malin som kämpar känner smärta
och vågar att känna efter mer. Malin som kämpar vet att man kan trilla dit när det känns mycket. Malin som kämpar är rädd. Malin som kämpar känner hålen, vet att de pyser och vill ta det i ett lagom tempo. Malin som kämpar vill ta ett steg i taget - hela tiden. Hon vill inte ducka och inte fega ur. Malin som kämpar tänker att när man är en till synes öppenhjärtlig person, så blir de saker som göms till det privata än viktigare att få behålla privat. Malin som kämpar vill därför att det ska finnas en ordentlig hud innan hon går ut i världen. Malin som kämpar vet att hon inte kan sova, vet att hon inte känner sin kropp, men vet också att allt kan bli bra- i sinom tid!!!!!!
Det konstiga är att ofta, ofta tittar de på varandra, Malin och Malin. De trivs inte, kostymerna är för små. De trivs inte. Vill de ha nya kostymer? - Ingen jävla aning.
Att leva utanför sig själv är plågsamt. Jag försöker bryta, men passar inte i någon av kostymerna. Jag orkar ju för fan inte ens hålla på med sånt här......
Var vid graven idag. Vackert. John skulle tyckt om. Jag var bara jag, ensam, inte två bleka kopior av mig själv. En stund.
//Malin
Du kämpar Malin. Och mitt hjärta värker för dig. Döm inte dig själv så hårt vännen. Stor varm kram från Maria A.
SvaraRaderaKanske är det just så det oundvikligen måste kännas, under en period? Jag träffar hursomhelst gärna båda Malinarna, eller vilken som helst av dem, på lunch imorn.
SvaraRaderakram till er båda två, Malin och Malin.../från Helene och Helene
SvaraRaderaKära Malin,
SvaraRaderaDu behöver inte låstas för oss. Vi tycker om dej
som du är och vi förstår att du ledsen.
Kramar
Malin T
Styrkekramar till båda Malinarna från mig med. Det du varit med om skall ingen familj få behöva vara med om. Gör ont i hela kroppen av att läsa din blogg. Tur att du har en liten kvar iallafall. Söta är dom, dina små barn.
SvaraRaderaMin pappa dog när jag var 12 år. Det är en annan sorg men ändå stor. Det jag fortfarande har i fullkomlig närhet är att sorgen tar tid..... tid ... o tid men att man samtidigt kan fungera utåt i sammanhang som, för mig då, skola. Det är så vi överlever o lurar oss att tro att vi har det lite bra och tillslut kanske vi faktiskt har det... på riktigt...en stund.
SvaraRaderaOm du inte tycker att det är bra nu så låt det kännas som en tröst att det blir bättre sen om det känns ok. Annars ska du skita i det. Har man brutit benet så skriker man även om det blir bättre sen, eller hur!!!
Jättefint kort och jag hoppas du och Micke orkar ta kort på Ellen. Det vill ni ha senare när ni har läkt lite (uppfattade det som om kortet var på John) även om det kanske känns tungt nu.
Catarina
Förlåt Malin för mina ord om att ...."om det inte känns bra nu". Det kan missförstås om man läserin det fel. Gör inte det, det är klart att du, Micke o Ellen har det för dj---ligt!/C
SvaraRaderaHej Malin.
SvaraRaderaDet gör mig så ont, så jävla ont....hur ska det då inte kännas för dig. Du har ju gått sönder i så många bitar.
Det kommer naturligtvis att ta tid, men jag tror att bitarna sakta kommer söka sig till varandra igen och någon gång tror jag att de blir till en bit igen, en Malin....
Stora kramar från mig: Anna A.
Det tar tid... va söt john är på den bilden! Jättesöt! Hoppas att du klarar det här och har tålamod! För det måååååste du ha för allas skull, för Ellens skull, för din skull, för Mikes skull! Kramar Therse!
SvaraRaderaHej vännen,
SvaraRaderaDet var så mysigt att träffas häromveckan-vilken Malin det var spelar ingen roll:) båda är fantastiska... Du är fantastisk mitt i all skit, att "bara" klara av vardagen när vardagen ni nu är i måste kännas helt främmande!
Kramar i massor jen
Vad säger man, jag vet inte, men säkert är att ni har gått igenom det värsta som kan hända en människa. Jag vet inget mer än det och jag beundrar er och lider med er, och hoppas ni kan uppbringa någon sorts ro och sörja sörja sörja John som fattas er, i eran takt, på erat sätt / många kramar Therese (Agnes o Julians mamma)
SvaraRaderaJag ser och upplever en mamma som känner, som plågas, som är ledsen och saknar.
SvaraRaderaMen jag ser också en vän, som vågar dela det allra svåraste, som vågar sätta ord på det och som vågar släppa in andra. Jag ser en vän som mitt i sin egen sorg har ett sånt enormt hjärta. Jag ser en vän som jag är så rädd om och som jag tackar Gud för. Jag ser en Malin som får mina tårar att rinna och som får även mig att våga dela.
Sara
Så bra skrivet!
SvaraRadera