Tisdag den 21 april 2009.
Jag är verkligen trött och arg och ledsen och alla negativa känslor som kan uppbådas på cancer. Det känns i bland som om den tagit vår familj gisslan. Jag vill inte ha det så, vill inte låta den liksom ta delsegrar, vinna slag. Det är vi som ska göra det - känna kraft att gå vidare och fightas för Johns liv. Gick igenom och sorterade undan vinterkläder idag; tvätthög, ylle för luftning och saker som kan kaseras, allt för att plocka in våren. Jag grät. Johns vinterkläder ser knappt använda ut -de är knappt använda. Cancern har tagit hans vinter 2008. Gråter igen nu när jag skriver detta. Jag är så ledsen och så arg. Min lilla kille.
Han kräks fortfarande. Jag bär på oro om växande tumör, eller oupptäckt tumör någon annanstans i kroppen, eller andra problem som medicineringen tillförskansat honom. Han har ofta ont i magen, ordentligt ont. Han vaknade nu- 00.08. Han grät och skrek häftigt av smärta. "Jätteont", Måste vi till doktorn? "nej, inte ännu". Han somnade om, utmattad och orolig. Jävla, j ä v l a cancer. Jävla cancer som tar mitt barn, .....eller som försöker ta mitt barn. Han e min, ska vara kvar hos mig och Ellen.. och Mike. Han ska vara kvar hos oss, hör du det! Jag gråter nu, men vad hjälper det. Jag ska och kan inte sörja honom som om han var förlorad. Han är ju fortfarande kvar och han kämpar, då måste också jag kämpa. Ska ta ett krafttag till, precis nu, för John!
//Malin
Morgonstund innan arbetsdagen tar vid. Jag sitter vid datorn med havregrynsgröten och läser ditt inlägg, och som jag skrev sist, det är som att slungas tillbaks i tiden till mitt eget helvete med Ivar. Vanmakten som tar tag och skakar om, som får en att undra hur sjutton man skall orka, men som också får en att samla kraft för en ny etapp upp ur det stora svarta hålet. Jag vet att jag många gånger tänkte. "Herregud, hur skall jag orka?" Men i samma sekund avbröt jag mig själv och tänkte att, herregud, min pojke MÅSTE ju orka, det är ju i honom allt sker! Jag måste orka finnas där hela vägen... Det här med att orka hela vägen innebär ju att man själv MÅSTE hitta andrum i helvetet. Det är smått omöjligt, jag vet. Men mindfulness och meditation hjälpte mig att hitta nanosekunder av tid som alstrade ny energi. Hojta om du vill låna lite material kring det.
SvaraRaderaMalin, det finns kraft i ilskan, och en sund läkning i det också om den används på rätt sätt. Din inställning till cancern är bra, tycker jag. Den där jävla knölen skall inte få något utrymme, vare sig i Johns fysiska kropp eller i ert gemensamma liv.
Jag fortsätter följa er här och skickar all kraft jag kan från en medullomamma till en annan.
Kramar om dig,
Helene, mamma till tre barn, varav en färdigbehandlad för medulloblastom.
Gumman! Här ska jädrar i mig inte tas några delsegrar av någon jävla cancer! Glöm inte att om Ni mot förmodan skulle tackla av och missa nån liten poäng så är det slutresultatet som räknas. Matchen kan svänga, den innehåller många delar Malin! Bollen ska spelas! Det är game och det är set så svetten lackar! Däremellan ska mjuka goa frottéhandduken torka Era svettiga ansikten och händer, dryck ska intas, pusta, knyt om skorna och så är Ni på igen!! Ni kommer att stå som segrare med bucklan glänsande i solen! Ni klarar det Gumman! Är så väldigt, väldigt med Er!! Hör hur hejaropen skalla! Vi är många som tar emot Er i vinnarhörnan! Kramar!
SvaraRaderaDet är så förbannat jävla orättvist. Kram! / Jennie
SvaraRaderaJag gråter också... Vafan är det för ett jävla skit. Kämpa!!!
SvaraRaderaTomas
Hej Malin! Jag är en tidigare arbetskollega till Mike och jag har följt denna blogg och Johns historia sedan jag fick reda på vad som hänt er. Det är så himla orättvist, men samtidigt har jag inte hört talas om starkare människor än dig och Mike. Vilken otrolig styrka ni besitter. Kämpa på, ni kommer att vinna! Det är enbart mänskligt att bli arg och att visa omvärlden att ni kan bli arga.
SvaraRaderaMånga kramar till dig och din familj
Adela Åberg
Gråter. Tänker på er och sänder er lite styrka! Kram Linda L
SvaraRaderaSkickar en tanke till er!
SvaraRadera