Block 2

Lördagen den 14 februari.
Jag och John har varit inlagda för cyto-behandling en vecka nu och John är ganska svag och drabbades av clostridier i tarmen igen, vilket innebär isolering för oss båda (läs:Alcatraz). Micke och Ellen har varit och hälsat på i slutet av veckan, men Ellen klarar isolering lika bra som en ett-årig som just kommit på att springa är underbart, skall göra;)Under de senaste två veckorna har två olika tester på Johns hjärnvätska (liqvor) tagits. Det första testet visade på ökat antal cancerceller, vilket var ett bakslag. Det har paralyserat mig under den senaste veckan. Jag har inte ens orkat berätta det för de flesta jag talat med. Gråt, rädsla och sorg har varit teman som övertagit tankarna igen. Det andra testet, som vi fick svar på i onsdags, var mer positivt, "degenererade celler, men inte fler cancerceller"!! Hoppas att detta är något vi kan lita på. (Dessa tester kan visa otydliga resultat) Cancerbeskedet var fruktansvärt, men man kan nå längre ned, må sämre längs vägen och sluta våga tro på framtiden många gånger under resan. Jag har just haft en sådan vecka. Under den veckan har John stundvis, trots smärta och oro ,varit en solstråle - hans leende, hans glittrande ögon, hans smekande händer och allt han berättar! Mellan Johns DVD-filmer och ständiga pottbesök har vi fantastiska samtal. Jag pendlar mellan att vara stark och inställd på behandlingen som ett arbete vi bara ska klara av för att John och vi behöver det! Å så finns den andra känslan av hopplöshet, smärta och sorg och ilska och .....Jag är så rädd, hela tiden och trycker tillbaka det allt vad jag kan för att överleva och för John måste känna styrka -inte rädsla. Men rädslan är olidlig, olidlig. John är mitt hjärta, mitt lilla hjärta. Just idag är ändå en glad dag - han ler och vi är på väg hem. //Malin