Älskar, älskar inte, älskar.

Den 14 juni 2009.
Tröttheten har kommit. Först smygande...och sedan med stormsteg. Jag är trött och har åldrats på ett sätt som jag förstås kunde räknat med i en sådan här situation. Egentligen begrep jag det redan tidigt, "jag kommer att bli jättetrött och påverkas massor". Men att tröttheten griper tag så hårt och faktiskt värker genom kroppen: huvudet, ögonen, käken, nacke, rygg och armar, hade jag ingen aning om då! Jag har gått ned i vikt. Förstås har vi alla gjort det, utom John just nu som plockat på sig cirka 5 kilo på senaste månaden och är jättestor. Ellen är spinkig och vägrar äta sedan en tid tillbaka och återkommande under hela Johns sjukdomstid. Det är tröttsamt och oroande i sig. Micke tappar vikt och kompenserar med choklad. Jag har gått ned cirka 3 kilo sedan i december, vilket är att jämföra med att USA skulle förlora New York- vitala delar har försvunnit och resterna är inte mycket att komma med!! ;)
Trots denna förlust av massa, så känns kropen supertung (läs: fastgjuten-i-soffan-nivå). Kan man som tvåbarnsmamma stanna i soffan för evig tid? Får man det? Får man längta efter det? Jag orkar fortfarande skära upp ett par skivor rå falukorv till barnens lunch och jag orkar värma en kopp te i microvågsugnen. Duschen skjuter jag med glädje upp till morgondagen! Jag vet inte om jag orkar gå upp imorgon bitti....men Mike väcker mig. För Mike fungerar ännu, han har någon slags underlig kraft att fungera i det absurda. Han steker falukorven, uppgraderar den till laxfilé. Tvättar min smutsiga t-shirt och påminner mig om att han har ställt sin klocka för att jag ska komma i tid imorgon. Han byter Ellens blöja, motiverar till hennes frukost, lunch, mellis och middag. Han betalar räkningar och plockar ur diskmaskinen, hänger upp tvätten och... tar en promenad runt sjön! Han skruvar ihop den struliga hyllan från IKEA och åker dit igen för att lämna tillbaka de köp som vi ångrat. Han har lagt in en extra växel, visar upp sidor som jag visste han besatt, men önskade han skulle slippa nyttja. Min trötthet är läskig för ibland känns den brådjup, liksom en oändlig urkraft. Mikaels styrka kan inte vara oändlig, men nog är den en urkraft!!