Jag känner oändlig smärta, sorg som aldrig tar slut, som istället väcks för nya törnar och katastrofer. Sådant har livet börjat kantas av i mitt nya liv.
Jag önskar oss med sjuka barn lite vila, vila och paus från smärtor, förluster och från livet i sig. För just så verkar det - livet innehåller smärta till så stor del, därför måste pauser utdelas till oss som så mycket behöver det - bara för att överleva.
Jag önskar oss med sjuka barn glädje och vardag och vanligt liv med mat som smakar av gudomlighet, kärlek som är ständigt fylld av respekt och möten med människor som förädlar.
Jag önskar oss med döda barn våra resterande dagar mättade av mening, mättade av frihet och kärlek. Jag önskar oss med döda barn, våra barn, som är döda - jag önskar våra barn åter.
Ännu en pojke har i kampen mot cancer tvingats att möta döden. Stora Gustav. En vacker pojke, med en fin familj och med all den kärlek som krävs för ett vanligt liv, är nu borta. Var tar man vägen med denna uppenbara brist i hela existensen, hela skapelsen?
Till Gustavs familj: All kärlek!
//Malin
