I natt drömde jag om dig. Det var min första dröm där du var en konkret person, inte bara en förnimmelse, en känsla eller en diffus del - du var nära och delaktig. Du luggade Ellen i håret och jag bad dig sluta. Du slutade. Det var det hela. Efter två år och ett halvt år av oändlig saknad och vidrig längtan sedan du dog. Efter tre års liv i kaos och kris efter din diagnos. Allt jag fick var ett litet bus från dig, och min tillrättavisning. Men du var där och på något konstigt vis blev du nästan levande för mig igen. Lilla pojken min. Älskade, saknade pojken min.
Idag fick jag ett brev från en av de privata skolorna i närheten, målsman till John Rosell Engström. Dags att välja skola.
Du saknas i allt stort och smått!
KRAM Mamma
