Vi hade goda vänner med oss till din grav idag. På vägen dit påmindes jag därför hur fel det är att vi måste besöka vår pojke på kyrkogården. Jag inser också att jag börjat normalisera att det är så vi har det i vår familj. Jag vill inte normalisera det. När jag tänker på dig, är du alldeles levande i mitt inre, du ler, jag blir varm inuti och dina ögon är klara och tydliga. Hur kommer det sig så att vi ändå befinner oss på kyrkogården för att dela dig med andra, på din födelsedag? Jag vill ha dig här hos oss.
Idag funderade jag över det faktum att din närvaro skulle kräva ett mirakel, men att mirakel av den magnituden sällan sker. Mirakel är väl ovanliga i sig, men att ett saknat barn återvänder till livet är något man sällan hör talas om. Jag brukar inte ha särskilt mycket tur heller. Om jag hade haft tur hade du aldrig drabbats av cancer och du hade aldrig ryckts ifrån oss. Varför skulle vi då få uppleva lyckan att få dig tillbaka? Hela resonemanget är barnsligt, onödigt, destruktivt och ger bara känslor av obehag och dålig eftersmak. Mina tankar upptas ändå av resonemang som dessa då och då. Jag är liten och futtig och svag och patetisk - sådant gör döden med människan. Sådant gör sorgen med mig.
När jag har tagit mig igenom funderingen lämnas jag med min ensamhet. Jag slutar nog aldrig att hoppas. Så långt från verkligheten tillåter jag mig själv att leva, med hoppet om att du ska komma tillbaka eftersom vår kärlek är stark nog för att det ska vara möjligt. Jag måste leva med ett sådant hopp för att orka och för att ta mig till nästa dag, nästa födelsedag. För att ta mig vidare.
Älskade John. All kärlek som omger oss borde rädda oss!
/din mamma
