Vi tände massa ljus i snön på kyrkogården, Ellen, Mikael och jag. Vi tände ett femårsljus vid din sten. Vi pratade till dig. Vi funderade på sånger vi kunde sjunga och Ellen valde: "Ja, må han leva". Det var svårt att sjunga, men samtidigt alldeles precis som det skulle vara - vi tre sjunger för dig på din födelsedag. Du skulle varit här och ropat till Ellen att hon sjöng för högt. Och när hon ropade bajs-John till dig, skulle du skrattat och sagt att det var: "typiskt Cellen-Ellen". Mikael och jag skulle bara tyckt att det var trotsigt och inte delvis avigt, som nu. Nu är det avigt att sjunga "ja, må han leva" - när du inte lever och knepigt att ropa bajs-John vid din grav. Men vi lever och livet ser ut så. Utan dig. Vi gör det vi måste, Ellen är precis som hon ska vara och Mikael och jag kämpar med att upprätthålla - allt.
Du är så saknad och gränslösheten i den saknaden skrämmer mig delvis.
Vi älskar dig!
Grattis min pojke!
//Mamma
