Julafton, den 24 december 2010.

Ellen leker med sin telefon: "Mamma, det ringer. Det är till dig." "Vem är det, då? frågar jag. "Det är John!"

I sina, sedan ett par år återkommande, lekar med "ellelonen" har Ellen ALDRIG tidigare sagt att John ringer.

Konversationen avslutas: "Vad tror du att han vill prata med mig om?" "Jo, mamma, han säger att han inte vill vara ensam mera!"

Det är så stora hål som ska repareras. Hur vet man om vart och hur man ska börja? Hur vet man om man har börjat? Hur vet man om man kommer någon vart? Å kan man vara säker på att det leder någonstans? Leder det dit man vill? Nä, för dit jag vill, är omöjligt!

Söndagen den 12 december 2010. 3:de advent.

Älskade, finaste John. Saknaden blir inte mindre, sorgen avtar inte med tiden. Den är lika stor och grym och oändlig som den värsta mardröm. Tanken om att tiden läker alla sår, att med tiden skulle smärtan, inte avta, men kännas mindre eller vara lättare att bära - den tanken känns kränkande. Du fattas mig! Det är ett hål som inte kan fyllas med något annat. Ett hål som jag måste lära mig att bära med mig, till jobbet, på festen, på tunnelbanan, i jultid, i tv-soffan och när jag står alldeles ensam. Det är oändlig smärta - som ibland, ibland kan blandas upp med det vanliga livet. Men den är ändå oändlig.

Idag saknade jag dig i sängen när Ellen, pappa och jag vaknade efter en skön sovmorgon, vid lyx-söndagsfrukosten, när vi öppnade adventskalendern, när vi spelade spel, när Ellen och jag städade och hon hjälpte mig att bära blomkrukor, när vi köpte granen, när vi hängde i Dieselverkstan, när jag åkte hiss och Ellen och pappa tog trapporna, när vi drack glögg, när vi förberedde pepparkaksdräkten till morgondagens luciatåg på förskolan. Jag saknade dig när vi gick och lade oss och delade gonatt-pussar. Älskade finaste John.. //Mamma