Tisdagen den 19 oktober 2010.
Tidigt började John fästa sig vid Loranga, Masarin och Dartanjang. Kärlekens grund är uppenbar: boken är en pärla. Vi såg filmen...om och om igen. Den spelades ibland under hela dagar och tom dygn när vi vistades på sjukhuset. Replikerna, musiken och rösterna från de fantastiska skådespelarna internaliserades till att bli en del av vår familjevardag, ibland till en del av vårt liv. Vi kunde i vardagsdialogen som pågår i en familj slänga in repliker från filmen. Kroppsspråk, lekar och galna upptåg blev liksom en del av det " alldeles normala, vrängda liv" vi levde. Det blev en värld vi kunde fly till. Ellen var under sitt andra levnadsår otroligt lik Masarin. Vi "stora" (inkluderat John då givetvis) kunde skratta åt det. John själv brukade sätta på sig en för stor mössa och spela bandy med en kanelbulle i köket, iförd bara kalsonger och morgonrock, precis som Loranga. Nu är det borta, som tur är finns någon av alla våra scener på film. Ellen/Masarin och John/Loranga. Minnet finns också kvar som en film som jag kan spela upp i mitt inre när helst jag vill. Tårarna rullar på mina kinder. Min Loranga, min Masarin: var tog ni vägen?
Idag skulle jag beställa en bok från en internetbokhandel. Ett erbjudande om att köpa "Loranga, Masarin och Dartanjang" till ett bra pris dök plötsligt upp. Ja, ner i varukorgen.....den ska jag läsa för John....allldeles....alldeles.. snart.
//Malin
