Ellen är ju givetvis kärlek och liv som betyder allt. Men annars har jag bara funnit ett svar på allt det där: det finns ingen övrig mening eller övergripande förståelse för livet när man förlorat sitt barn. Livet stretar bara på framåt av sig självt - jag behöver inte gå vidare av egen kraft. Någonting gör det åt mig. Återigen är Ellen givetvis en stor källa till kraft, men jag kan inte lägga hela mitt liv i hennes knä, eller armar, att bära åt mig. När jag undvek att lägga livet där, och inte heller bar det åt mig själv, så fann jag att det tuffade på helt av sig själv.
Livet klev upp på morgonen och åt mat, för att överleva. Livet klädde sig och höll en hygien som i alla fall var acceptabel. Livet tog ansvar och ringde några nära och kära för att meddela sig. Inte var dag, men tillräckligt ofta för att markera att det fanns kvar. Livet kunde skratta ibland, trots att allt kändes innehållslöst och knappast fyllt av humor. Livet kunde gå en promenad runt sjön för att inte gå sönder. Å till sist sitter jag här, utan att ens viljan i mig fanns, lever jag vidare. Utan att ens veta om det har någon mening.
//Malin
